och utkammar äfven svansen med dem, hvilka han också tvättar, i synnerhet om han vidrört feta saker, och rullar sig med mycket nöje i sanden. En tam Ekorre byggde bo jemte Hermanns hus i ett träd i grannskapet, och stal klutar dertill ur et rum genom en sönderslagen fönsterruta. Man har äfven kunnat draga fördel af denna fallenhet att samla och gömma, nemligen att genom spaka Ekorrar insamla de yppersta nötter af närbelägna hasselbuskar, från hvilka de inom dygnet hemburit en mängd att fylla hela hattkullen (Tänzer); och man skulle snart gissa till ett slags urskillning hos detta djur från Hermanns berättelse om en, som vidrörde intet hos den som ägde honom, men smög sig in hos en annan som retat honom och der gnagde han allt! Denna medfödda oart att söndergnaga, och den smutsiga vanan att öfverallt släppa orenligheten och urinen, ehuru han håller sig sjelf och sin boning ganska ren, gör att han, skild från vildmarken der naturen satte honom, gemenligen icke njuter mera utrymme än burens, eller det en kjedja tillåter, och man kan då icke utan beundran se, huru han långa stunden oupphörligen dansar, likväl midt under dessa rörelser vid minsta knäpp stannar, och på bakfötterna hvilande, lystrar efter ljudet. Tidtals åter, och i synnerhet sedan han mättat sig, öfverlemnar han sig åt sömnen, sammanrullad som ett klot och omsvept af svansen, eller lägges han stilla platt ned, betäckt med densamma som böjes tillbaka öfver ryggen. Ekorren är, kort sagdt, ett litet vackert djur, knappt mer än till hälften vildt, och som för sin nätthet, sin läraktighet, sina mildare seder väl förtjente sparas, så framt icke den beskyllningen är grundad att barrskogarnas tillvext genom Ekorrar mycket förhindras.
Vissa tider, ehuru icke just bestämda som man på några ställen inbillat sig, har man sett Ekorrar anställa (likt Fjällmössen) vandringar, såsom i Norrige (Pontoppidan) och i Siberien (Pallas), samt i skaror framtåga. Om brist på föda är härtill grund, kan icke försäkras, ty vid de tåg som Fjällmössen göra har man icke funnit spår till någon förödelse efter dem. Orsaken är ännu en af de obekantare i naturen. Flera hundrade år sedan omtalades huru Ekorrar seglade öfver vatten på ett trästycke eller en barkbit, med tillhjelp af svansen såsom segel. Detta är verkligen en sannsaga, som i sednare tider blifvit af flera
