bekräftad[1]. Att de för öfrigt också kunna simma är ganska säkert; det första de göra då de öfverkommit, säger Pallas, är, alt de putsa sig.
Ibland fyrfota djuren är Mården en stor fiende af Ekorren, och uppäter honom. Ekorrsteken föraktas också icke i Norrige, Norrland och på flera ställen. Köttet, som är hvitt, liknar i smaken det af höns, och är derjemte något sötaktigt, och den svarta artförändringen säges vara än smakligare. Men det är i synnerhet skinnet som kostar så oräkneliga Ekorrar lifvet, och framförallt i de Ryska Nordliga Provinserna. Taget om vintern, då det äger den grå färgen, anses det också som ett pelsverk af värde, kändt under namn af Gråverk (Petit gris). I det öfriga Europa, utom Sverige (såsom i Norrland och Dalarna), är skinnet mindre dugligt. I Ryssland anses de för de bästa som komma från trakterna nära Ob- och Kasim-floderna, såsom mest täta och fullhåriga. De skinn åter som hämtas t. e. nära Lena-floden, äro sämre. Prisen äro således mycket olika, då man efter godheten betalar öfverhufvud för tusende skinn från 150 till 20 Rubel. En stor mängd af sådana skinn föryttras till Kineserne, hvilka veta att särdeles värdera de förstnämda. Eljest äro Ekorrskinnen det enda Pelsverk som till försäljning i Siberien sammansys till så kallade Pels-säckar, och dessa äro antingen af bukarna eller ryggarna. Sådana säljas parvis eller ensamma med 200 i hvar, de förre från 2—10, och de sednare 3—20 Rubel stycket. Äfven från nejden af Lena-floden föryttras säckar af blotta hufvudskinnen sammansydda, till 3 Rubel hvardera. Mogolerne sälja Dauriska Ekorrskinnen till 8—10 Kopek. Hos oss kosta vanligt de som komma oberedda från Norrland ungefär en skilling, då beredning och söm kostar sedermera lika mycket. Ryggarne äro alltid af dubbelt värde, ehuru detta pelsverk som brukas till foder och brämer, icke äger särdeles styrka eller tål mycken nötning. Svanshåren användas dessutom allmänt till penslar.
Ekorrar fällas dels med bössa, eller som i Norrige, med platta pilar, dels fångas de med snaror eller fällor. I förra fallet uppsattes en stång lutande mot ett träd, der mot ändan en snara med bete fästas. Fällorna åter, eller så kallade Lämmar, göras af ett par brädstumpar af 5 qv,
- ↑ Äfven Herr ÖfverJägmästaren Ström intygar detsamma.
