komligare. Likväl försäkra Jägare, att Elgen genom utmärkt god hörsel och äfven genom syn, mera än genom lukten, upptäcker en annalkande fiende. Lätet är jemrande; hos mycket unga liknar det hundhvalpars gnäll, och hos ursgamia är det likast ljudet af små trädtrumpeter, samt höres på ¼ mils afstånd. Ögonen äro små, 9-10 tum åtskilda, mörka med svart ögonsten, och öronen, som stundom äro 1 fot och 6 linier långa , sloka ål sidorna. Öfver ögonen är en liten urhålkning eller grop, liksom hos Hästen, men mindre. Hornen variera efter Djurets så väl som deras egen ålder; de starka och väl födda Elghanarne fälla dem i Januari; de svagare senare. På 4—5 månader äro nya hornen utväxta och till September färdiga; den ludna hud hvarmed de betäckas, afgnider djuret i Augusti mot någon trädstam; hos unga synes strax efter 9:de månaden små ludna knappar på pannan, hvilka utväxa, bli 5—6 tum långa och i Aug. nakna; efter första året kunna dessa vara ½ aln långa, men ännu oftast enkla ccii cylindriska; i 3:dje året bli de greniga och sedermera årligen mer och mer platta och med taggar eller utskott i yttre kanten försedda. Vid 6 års ålder pläga de ha sin rätta bildning. Unga Elgar ha en hvit långhårig tofs på, inre sidan af benet vid knäet. Bakbenet har sin mesta rörelse i roen, eller med lårbenets öfra ända, emedan, knävecket är ej särdeles ledigt elLer lätt böjligt.
I Europa förekomma nu för tiden Elgar mellan 53 och 64 grader nordlig bredd; i Asien mellan 45 och 61, och i Amerika lefver Elgen från 44:de till 53 graden nordlig latitud. I Sverige finnes detta Högdjur knappt sydligare än Södermanland och sällan nordligare än Helsingland, men var fördom både allmännare och lefde i sydligare orter. På Kolmården i Östergötland och Tiveden i Vestergötland hafva funits Elgar och de omtalas äfven såsom förekommande i Jemtland och Vesterbotten. Vestgöta lagen anser Elgen som ett skadedjur, utan tvifvel derföre, att den samme då funnits der i myckenhet och gjort skada på åkrar, ängar och löfskog. Under finska kriget omkring år 1740, såldes från Åland till Arméns behof flera 100 stycken Elgar. Beckstein försäkrar att i 11:te seklet hafva Elgar funnits i Thüringen. Men ju mera Menniskoslägtet förökat och utbredt sig, ju mera hafva Djuren uti de norra och då ännu obefolkade trakter sökt sin räddning. Elgens art skall kan hända en gång
