hos oss alldeles utödas, om icke kraftiga författningar deremot strängt efterlefvas. Den till Jagt förbudna tiden är öfver sommaren ifrån d. 14 Mars till d. 9 Aug., men som Elgen lättast jagas och fälles under vintermånaderna, blir denna författning, hvad Elgen angår, otillräcklig. Genom Kongl. Förordn. af år 1664 var Elgen på Kronans ägor, lika fredad som Hjorten, men enligt K. Förordn. af d. 21 Febr. 1789, § 2, äga nu till och med skattebönder frihet, att på egen jord, fälla Elgar under den tillåtna tiden eller om vintern. Genom ett Kongl. Förbud af år 1760, fick på 3 års tid ingen Elg fällas i Norrige: och år 1786 förbjöd Konungen i Preussen allt slags Elgjagt på 6 års tid, hvilket hade den verkan, att Elgarne nu i de inom dess område belägna länder, hvarest de kunna lefva, så förökat sig, att man ej mera fruktar deras utödande, hvartill också tjenliga författningar och skogsbetjeningens nitiska tillsyn mycket bidraga.
Sådana ställen der Elgen lefver ostörd och har tillgång på tjenlig föda och vatten, kallas Elgstånd; de äro lågländta platser, kärr och myror, hvarest växa Sälg, Vide, Asp, Al, Rönn, Björk m. m. (se Sv. Bot.). Han äter barken, unga grenar och rotskott, knoppar och löf af dessa träd, men älven på olika årstider försmår han ej Tall, Gran, Lind, Ek, Ljung då den blommar, Lingon- och Blåbärsris, Ormbunke (Pteris aqu.) och Squattra (Sv. Bot. n:o 18) under brunsttiden, hvaraf dess hetsighet och vildhet under denna tid torde ökas. De nedböjda grenarna eller trädens toppar qvarhåller han med hufvudet och halsen, stundom med hornen, medan han afbiter knopparna och lofven, eller afskalar barken. Derföre äro ofta håren under halsen afnötta och stundom, huden sårad. Dessutom förtära Elgar, utom de flesta andra vattenväxter, i synnerhet begärligt Kableksörten (Sv. Bot. n:o 200) samt Fräken, Säf, Rör m. fl., samt af Svampar helst sådana, som hysa mjölklik hvit saft. På åkrar äter han åtskilliga växande sädesslag, så länge halmen ej är för grof och torr, äfvensom gräs och lafarter, samt framför allt Renmossa (Sv. Bot. n:o 47) ocn laf på gamla granar och gärdesgårdar. Hägglöf och Equiset. arvense skall han icke förtära. Det är oriktigt att Elgens korta hals ej skulle tillåta honom att afbita låga växter; äfvensom att öfre läppen, som hänger öfver den nedra, skulle vara honom dervid hinderlig; han lutar ned hufvudet med lätthet och upplyfter utan
