Sida:Svensk Zoologi.djvu/196

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


i8

EIDKR-GÄS.

stjerten. I storleken upphinna de redan föräldrarne. I andra året blir hatten synlig på hanen, särdeles med de framlöpande mörka snibbarne. Näbbhinnan är nu svart. Det nedre af bröstet och de inre vingpennorna samt täckfjädrarne hvita. Det blekröda på främre halsen torde ock skönjas. Underlifvet lyser brunaktigt med hvita och svarta vågor, men sidorna, undergumpen och stjertens täckfjädrar tillika med fötterne bli svt.rta. Det är i denna ålder som han hos oss kallas Hälsinge (se Mus. Carlson. T. 6). Den aårs gamla honan har hufvudet svart på sidorna, med en ljus strima från näbben genom ögonen. Halsen askfärgad. Underlifvet mörkgrått. Allt det öfriga är svart, utom de ljusare ändarne på några vingpennor. Ändtligen då hanen uppnått tredje året, blir han i allt lik den ofvanför beskrifna fullkomliga fågeln, men färgorna äro likväl icke ännu så klara som de blifva i det följande, då han icke vidare förändras. Honan åter synes föga olik i 5:dje året, men får en rödaktig askfärg i det 4:de. Stjertpennorna svartna ned vid deras fäste och bli hvita i ändan, och på bröstet hvita och svarta tverränder i vågor. Omsider får h<>n för niltid det utseende som först nämdes. Historien om dessa ombyten som alltid tima sig i Eiderfågelns första ålder, bör icke här anses öfverflödig, ehuru denna egenskap tillhör icke Eider-gåsen ensamt. Flera sjöfåglars ungar äro i början giåaklige. Påfågeln får icke sina prålande stjärtfjädrar förrän i det tredje. Den brasilianska blodröda Ibu (Tantalus ruber L.) är som unge svart brun, blir sedan grå, derefter hvit, ändtligen rödspräcklig och lill slut alldeles röd. Sjelfva den sköna Flamingo (Phoenicopterus ruber I..), hvars tunga var en blind Caligulas och Heliogabali läckerheter, är hvitgrå i första året, och. får först den högröda färgen i det tredje, alt löt liga många flera exempel.

Att Eidergåsen icke är danad till landfågel, utmärker dess långsamma och vaggande gång, en följd af de mot bakdelen stående benen, hvilket jemte de lyckta fötterna visar behofvet att förnämligast lefva på vattnet. Hon uppehåller sig också i Nordsjön, vid kusterne af Island, Feröarne, Norrige, Skottland, Bornholm och Sverige, älven kring de i Östersjön belägna öar, i synnerhet Gottland. Jlgede omtalar den stora mängd som också infinner sig vid Giönländska Goda HoppsUdden, der det alltid svallande hafvet sällan kan tillfrysa, och lika säksit träffas