Eiderfågeln vid den nordligaste Asiens stränder, och vid dem af Columbi verldsdel.
Det är från våren till början af hösten som Eiderfåglarne vistas vid kusterna, ty under den tiden para da sig, värpa, utligga sina unqar och uppföda dem; men då desse äro så stora att de kunna bi ge sig till hafs och söka sin bergning på ett större fält, så lemna de stränderna i sällskap med den äldre familjen, och intaga vida hafvet. Förmodligen är orsaken den att fiskar och andra sjödjur skynda på djupet hösttiden, då desse och sjöfåglar i allmänhet, när födan börjar tryta vid landet och isen lägger sig, måste på andra ställen efterspana det uppehälle de tarfva. Egede intygar ock, att de en viss tid på året milliontals betäcka hela sjön kring Grönland. Om vintren ser man qvällar och mornar liksom skyar af dem passera förbi somliga nybyggen: om aftnarne för att inkomma i vikarne, och åter utgå den följande morgonen till sjös. Pontoppidan säger, att de, utom vid parningen, hålla sig beständigt på hafvet, och Linné, att de bo der hafvet är djupast. I Norrige komma de vid jultiden eller midtpå vintren inifrån hafvet, för att finna lä under öarne när stormar instunda, hvartill folket i skären anser dem såsom förebåd. Eidergåsen är således icke en ordentlig flyttfågel (Bird of passage), då luftstreket icke ombytes, utan blott stället, eftersom nödvändigheten det kräfver.
Inemot början af våren, i Febr. eller Mars, kanske och senare, efter vinterns förhållande, komma de hoptals till de kuster der de om sommaren pläga infinna sig. Enligt de flestes intyg lefva desse fåglar i engifte. Honan börjar snarare att para sig än hanarne, ofta i det första året, sedan hon blifvit fullfjädrad, men hanen sällan innan han vunnit sitt fullkomliga utseende. Vid de skär, der de vanligen anlända, har man sett en mängd hanar, och att de ofta slagits om en enda hona, ty hanarnes antal tyckes vida öfverträffa det andra könets. De huggas med näbben, och under det de rusa tillsammans, synas de hoptals än under än ofvan vattenbrynet. Sålunda kämpa de hela dagen. Det omtvistade föremålet är midtibland flocken, till dess de alla, på en när, lemna fältet åt segervinnaren, som honan då åtföljer, och som behåller henne utan att vidare angripas. Parningen sker på stället. Under detta skrika de beständigt, då honans ljud liknar de all-
