Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi.djvu/198

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
20
EIDER-GÅS

männa Ändernes, men hanens ett högt, groft A-O, eller som andra anmärka Hu-Hu. De öfriga hanarne, mindre lycklige, bege sig till andra trakter att söka sig makar om de kunna finna dem.

Efter skedd parning väljer honan ett passande ställe för att värpa, helst på öde holmar och obebodda skär. Här bereder hon sitt bo bland gräset eller tången eller ock på bara klippan, om endast någon mossa finnes. Gerna söker hon sig skygd för vestliga vindar såsom häftigare med storm och regnbyar, t. ex. under en bergsrefva eller stora stenar, äfven bland enbuskar och ljung om sådane finnas. Man har äfven sett, att hon till mera säkerhet för sin tillkommande afföda mot roffåglar, begifvit sig hela halfva milen upp i landet, hvilket Horrebow säger ske på Island.

Så snart boet ar färdigt, hvartill hanen varit behjälplig, värper hon och lägger efterhand och i mån af sin ålder 5—8 egg; ty om hon är mycket ung lägger hon färre. Detta varar i 5—6 veckor, hvarefter hon begynner ligga, hvilket sker i Maj eller, efter det Grönländska talesättet, i det 5:te månskenet. Det säges ock, att man funnit 12—14 egg i boet, som då tillhör tvenne honor, hvilka antingen ligga till skiftes på eggen, eller bredvid hvarandra i samma bo. Under liggandet plockar honan dunet af sig, hvarmed icke allenast botten af boet betäckes, utan en hög kant formeras, så att hon ligger nästan skyld innanför. Eggen bevaras ock derigenom för köld och andra åkommor, när hon tidtals måste söka sin föda; ty gåshanen delar aldrig detta besvär med henne, men säges likväl altid hålla sig nära intill boet, för att i händelse af fara varna makan, som då betäcker eggen med dun och mossa och flyger ut till sjöss, men gömmer sig likväl så länge möjligt är i boet, hvilket sammansatt af qvistar och tång, bidrar att dölja henne såsom mycket lika i färgen. Men blir faran större, så måste hon flykta, för att icke sjelf blifva uppoffrad. Skulle eggen förkomma, påstås det att hanen slår henne med vingarne, som hon måste tåligt lida. Efter 28 dagar eller 4 veckor börja ungarne framkomma. Men då lemnas hon allena, och hanarne bli icke synliga vid stränderne, förrän nästa vår. Så snart de kläckte ungarne blifvit torra, kanske inom