svårighet öfra läppen. Så väl om natten som om dagen går han att söka sin föda; mornar och aftnar äter han dock mest; i trakter der Vallhjon beta Boskap, eller der menniskor vistas i grannskapet, går han endast om natten ifrån sitt stånd och döljer sig om dagen i skogen på ensliga ställen. Då han är mätt, hvilar han och idislar. Vatten kan Elgen om sommaren icke umbära; han behöfver ofta dricka, och för att svalka sig under starkaste solhettan lägger han sig i vattnet, då tillika Styngflugan (Oestrus), Mygg, Bromsar m. m., som annars pläga Djuret, icke komma åt huden. Vintertiden släcker han törsten med snö. Öfver sommaren lefva flera tillsamman och efter Sättiden, eller då honorna kalfvat om våren, träffas merendels hvar och en slägt tillhopa, bestående af en gammal Elghona, 2 färdiga Elgar, som nästa höst skola brunsta, 2 andra som äro yngre och 2:ne som äro födda samma år. Mot brunsttiden eller om hösten, samla sig stundom flera sådana slägtdrifter och utgöra en tropp, som högst består af i5 till 20 stycken. Under brunsten aflägsna sig för en kort tid de yngsta kalfvarna, som sedan af modern uppsökas. De unga hanarna öfverge henne icke helt och hållit förr än på 3:dje året mot Sättiden eller våren. Om vintern söker hvar och en för sig, skygd mot storm och oväder. De begifva sig då till högländta ställen, träffas ofta i barrskogarna och vistas vid fuktig väderlek, snöglopp och oväder, i tätt bevuxen skogsmark; men vid frost och klart väder, på mera öppna och fria ställen i skogen. Då han springer i skogen utsträcker han hufvudet och lägger hornen ned på sidorna om halsen, att de ej må fastna i trädens grenar. Hans gång synes något vacklande, men i fullkomligt traf springer han nästan dubbelt fortare än hästen i galopp. Då Elgen går eller springer, höres ett knäppande, liksom när Renen går. Detta ljud uppkommer enligt v. Wangenheims försäkran deraf, att lättklöfvarne, som sitta blott par tum öfver fotsålan, stöta vid gåendet hastigt mot den samma med sina spetsar. Andra tro att vid fotens upplyftande, de utspärrande gångklöfvarne slå mot hvarandra; eller ock att en viss sena i fotleden vore dertill orsaken. Hr. af Darelli, som uppfödt och tämt Elgkalfvar, försäkrar att gångklöfvarne endast orsaka smällandet och då Elgen stått stilla, höres tillika i början af gåendet ett annat knäppande af en sena i fotleden. Utan synbar möda hoppar han öfver stängsel, som äro 3—4 alnar höga. Det säges
