Sida:Svensk Zoologi.djvu/21

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ELG HJORT. 5

svårighet öfra läppen. Si väl om natten som om dagen går han att söka sin föda; mornar och aftnar äter han dock mest; i trakter der Vallhjon beta Boskap, eller der menniskor vistas i grannskapet, går han endast om Hatten ilrån sitt stånd och döljer sig om dagen i skogen på ensliga ställen. Då han är mätt, hvilar han och idislar. Vatten kan Elgen om sommaren icke umbära; han behöfver ofta dricka, och för att svalka sig under starkaste solhettan lägger han sig i vattnet, då tillika Styngflugan (Oestrus), Mygg, Bromsar m. in., som annars pläga Djuret, icke komma åt huden. Vintertiden släcker han törsten med snö. öfver sommaren lefva flera tillsamman och efter Sättiden, eller då honorna kalfvat om våren, traffas merendels hvar och en slägt tillhopa, bestående af en gammal Elghona, 2 färdiga Elgar, som nästa höst skola brunsta, 2 andra som äro yngre och 2:ne som äro födda samma år. Mot brunsttiden eller om hösten, samla sig stundom flera sådana slägtdrifter och utgöra en tropp, som högst består af i5 till 20 stycken. Under brunsten aflägsna sig för en kort tid de yngsta kalfvarna , som sedan af modern uppsökas. De unga hanarna öfverge henne icke helt och båtlit förr än på 3:dje året mot Sättiden eller våren. Om vintern söker hvar c ch en för sig, skygd mot storm och ovåtror. Dt bc^ilvn sig då till högländta ställen, träffas ofta i barrskogarna och vistas vid fuktig väderlek, snöglopp och oväder, i tält bevuxen skogsmark; men vid frost och klart väder, på mera öppna och fria ställen i skogen. Då han springer i skogen utsträcker han hufvudet och lägger hornen ned på sidorna om halsen, att de ej må fastna i trädens grenar. Hans gång synes något vacklande, men i fullkomligt traf springer han nästan dubbelt fortare än hästen i galopp. Då Elgen går eller springer, höres ett knäppande, liksom när Renen går. Detta ljud uppkommer enligt v. TVangenheims försäkra* deraf, att lättklöfvarne, som sitta blott par tum öfven fotsålan, stöta vid gåendet hastigt mot den samma med sina spetsar. Andra tro att vid fotens upplyftande, de utspärrande gångkiöfvarne slå mot hvarandra; eller ock att en viss sena i lotleden vore dertill orsaken. Hr. af Darelli, som uppfödt och tamt Elgkalfvar, försäkrar att gångkiöfvarne endast orsaka smällandet och då Elgen stått stilla, höres tillika i början af gåendet ett annat knäp* pande af en sena i fotleden. Utan synbar möda hoppar baa öfver stängsel, som åto 5-4 alnar höga. Det säges

9