het som öfversvämmade dess stränder. Ännu 1567 då Holländska Staterna redan utrustade 8 krigsskepp till sina fiskeriers betäckning och skydd, var fäderneslandets vinst ganska ringa. Hansestäderne, och i synnerhet Lübeckarne, idkade sillfisket med en sådan drift, att icke endast Skanör och Falsterbo den tiden blefvo betydande Städer, utan främlingarne byggde egna Kapell vid deras fisklägen kring Skånska stränderna (Tuneld). Det var först i det följande seklet, under Drottning Christina, som vid Riksdagen 1651 beslöts, att »i anledning af den indrägt och flor, hvari Sillfiskeriet försatt England och Stora Brittanien, privilegiera alla de Häsings-byser som Göteborgs Stad sjelf förmådde anskaffa, med 16 års tullfrihet på all den Sill Borgerskapet kunde uppfiska och icke af främmande uppköpa». 1658 stadfästes dessa privilegier, äfvensom 1663—1669 utfärdades Plakat och Reglementen för Sillfiskets bästa. Det är märkligt att Sillen de följande 50 åren nästan alldeles försvann från Svenska skärgården, men började sedan 1747 att åter i mängd visa sig. Emedlertid hade Regeringen 1724 lånat på nytt uppmärksamhet åt denna näringsgren, som äfven sedermera tid efter annan[1] blifvit med privilegier, reglementen och premier hågkommen och hugnad. Då öfverhufvud på en tid af mer än 20 år, 100,000 tunnor saltad Sill kunnat årligen föryttras till utrikes orter, och något mindre än hälften af en lika mängd behållas till inrikes behof, må väl fäderneslandet räkna för en lycka att njuta en sådan frikostighet af naturen.
Som Holländarne hafva drifvit Sillfångsten till en större höjd än någon annan Europeisk nation, förtjenar också det hos dem brukliga sätt att i korthet anföras. De begagna sig vid fisket af ett slags långa fartyg eller så kallade byser, som draga 48—100 tunnor, hvaraf 12 gå på lästen, och hvar tunna innehåller 1000 Sillar. Till hvar bys höra 3—4 jägare eller smärre fartyg, dels för transporten af skeppsförnödenheter, dels för att så mycket skyndsammare frakta den Sill till hamnarne som under de första veckorna blifvit fångad. Näten äro, enligt förordning, 5—600 famnar långa, sammansatta af 50—60 vader, och göras af groft Persiskt silke, slitbara i tre år, deremot de af hampa hålla icke öfver året. De svärtas också med rök af antända spånor att de ljusa maskorna icke måtte skräma fisken. För att hålla näten flytande, fästas tomma tun-
- ↑ Såsom åren 1731, 45, 48, 52, 54, 58, 61, 63, 66, 71, 73, 74 m. m.
