Sida:Svensk Zoologi.djvu/243

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


BLOD -IGELN.

27

Friskt vatten i sjöar och floder i synnerhet i gräsbeyuxna vikar der bottnen är dyig och der vattnet mindre sqvalpas, äro de bästa tillhållen för Blod-Iglar. Likväl träffas de stundom i somliga kärr. I Norrland t. ex. äro de på sådana ställen allmänna. Ju fetare grund och ju varmare belägenhet sjöarne äga, ju frodigare Iglar finnas der. Man ser dem simma helt platta och utbredde i långa sträck längs efter vattenbrynet, som de ofta vidröra.

Redan i äldsta tiderna kände man deras medicinska nytta såsom åderlåtningsmedel i sjukdomar; Hippocrates och Gahnits voro icke okunnige derom, och slretams, Uioscoridets, AEgineta, Plinius och Cehus berömde bruket af Iglar, och ganska många författare af Läkareböcker hafva sedermera bestyrkt det samnia. I Sveriges norra provinser var Igelkuren fordom öfverallt bekant. Den brukades för värk, skörbjugg, sårnader och utslag utan undantag och i stor mängd ända till 3o stycken på en gång; och det har ;\herx funnits personer som satt sig i vattnet 1 Qch låtit så många Tgiar som kunnat, samlas, lör att till åk om mm svimmng »trappa bloden. Iglarne, vane vid sådana besök, skyndade hoptals till stället, blott vid minsta rörelse i vattnet, och liksom att erbjuda sin tjenst.

Att ett förnuftigare bruk af dem är olta lika så nödvändigt aoai önskligt, liar säkert inga bevis af nöden. Men sättet att fånga och till nyttjande bevara dem förtjenar likväl att anmärkas:

Den tiden om våren då fiskarne leka, äfven under stark sornmarhetta i lungt väder, svärma Iglarne som mest. Är luften kylig och nordan blåser sökas de fåfängt. Om man långs efter stranden upprör den dyiga bottnen med ett spö, så bli de snart synlige och uppsimma, då de med spöet, som föres midt under dem, lätt uppkastas. Om också en hvit duk utbredes i vattnet och något lefrad blod derpå kastas, infinna de sig der och kunna utan svårighet fångas. Man samlar dem sedan i flaskor eller glasburkar fyllde med vatten till framdeles behof. Men dessa kärl böra öfverbindas med glest lärft, emedan Iglarne gerna dppktypa och försvinna. De kunna äfven uppskjuta korkarne ur buteljer om sådane brukas. Hvar 4:de eller 6:te dag måste vattnet ombytas, ty det grumlas snart af den slemhud som Igeln inom hvar tredje vecka likt Insektlarverne, afkläder sig från hufvudet till stjerten, under hvilken tid han är liksom sjuk, sitter orörlig, hänger ofta blott fast med hufvudet, och kan med ingen konst förmås att förrätta sin syssla. Men så snart huden är ömsad åter-