vinner han sin munterhet. Iglar kunna på detta sätt lefva flera år. Att drypa några droppar blod då och då i vattnet, tros underhålla dem bättre; andre anse det alldeles rena vattnet förmånligare, helst brukbare Iglar sägas då visa sig snålare. De nyligen nyttjade släppas i särskilt kärl såsom icke genast eller kanske på längre tid åter användbare. Emedlertid äro de profvade, alltid de säkraste. Att åter pressa bloden ur dem, bör ske med mycken varsamhet. Oaktadt deras snålhet fastsuga de sig icke gerna om stället är kallt; eljest då de synas mindre hågade, tjena blod, mjölk eller sockervatten såsom lockande medel. Under sugandet böra de icke störas. Efter ¼ timme är Igeln färdig att affalla, då han vunnit tjockleken af ett ordinärt finger[1]. Han bör icke heller våldsamt afrifvas, att det triangelformiga sår han gjort ej må arta sig illa. Exempel gifvas väl på elaka följder af Iglars bruk, att äfven kallbrand tillslagit, men sådane händelser må snarare hafva timat af en förvänd och oförsigtig application, eller från förfördeländet af någon ädlare eller ömtåligare del, än af Iglarnes fysiska beskaffenhet eller, som somlige trott, de samma varit giftige. (Unzer, Schmuckert).
Hos sådana i glas hållna Iglar har man ändtligen anmärkt en besynnerlig egenskap, en utomordentlig retlighet för de i luften förestående förändringar, i följe hvaraf de kunna tjena som ett slags naturlig barometer (baromètre animal. Valm. de Bomare). Då väderleken är klar och vacker, synas de både sommar och vinter liggande på botten nästan orörlige. Mot ett instundande oväder eller regn uppkräla de på sidorna, och hålla sig nära vattenytan tills molnen skingra sig och luften klarnar. Mycket orolige visa de sig före en annalkande storm eller stark blåst, i synnerhet i åskväder; de äro då i beständig rörelse och hopdragas liksom krampaktigt, och denna oro upphör icke förrän lugnet återkommer. Dessa rörelser torde likväl, som Bonnet säger, icke ordentligen harmonisera med lufttyngdens olika förhållande. Samma store forskare ger derjemte anledning att förmoda Iglarne vara de mest grannlaga termometrar, hvilket förtjenar att ytterligare utröna. Vissa tider ser man dem, fästade endast med klacken, också äga, utan märklig orsak, andra rörelser som likna liksidiga pendelsvängningar. Morand trodde dem höra till respirationen, men de äro, kanske, snarare ett medel hvarigenom hudömsningen under tiden befordras.
