rad yta; han är den enda som genom hoprullande äger förmåga att dölja alla sina lemmar. Det fyrbenta djuret synes då icke mer, blott en likt ett nystan omskapad kropp, likväl nästan njurlik eller mindre rundad mot den sidan som under sammanrullandet indrages inom den starka kötthuden, i hvilken piggarne sitta fästade. Under huden ligger en egen muskel med cirkulära fibrer, genom hvilken djurets hoprullande och dess åter öppnande befordras, och ifrån dessa gå andra tverfibrer som hopdraga sjelfva kroppen. Sårad eller skrämd, eller då han söker hvilan, antager Igelkotten hastigt denna skapnad. I förra fallet blir han alldeles tillsluten, i det sednare mindre, så att nosen upptäckes mellan framfötterna. Först kröker han ryggen, trycker hufvudet till bröstet, tillsluter ögonen, då i detsamma huden utsträckes från kroppens sidor framåt och insveper frambenen, och tillika den öfver bakdelen framskjuter inunder till betäckning af svansen och bakfötterna. Omsider villig att liksom åter öppna sitt fängelse, förlänger han sakta kroppen, och utsticker hufvud och fötter för att af dem begagna sig.
Detta djur är bekant i nästan hela Europa, utom i de kallare trakter, och således icke i de nordligare af Sveriges landskap, men deremot så mycket mer i de sydliga. Utom vår verldsdel förekommer det äfven i Östra Siberien och i de Kirgisiska öcknarne. Dess tillhåll är vanligen på buskbevexta ställen, helst der mossa finnes. Af den tilldanar Igelkotthonan ett rundt och ihåligt bo, ibland uppsatt i en enbuske, något ifrån marken, sedan hon parat sig om våren med en enda hane, som äfven lefver i engifte. Först i Juni träffas 3—5 ungar i boet. De äro i början nästan helt hvita med knappt 3 lin. långa, veka och ljusa piggar, och näras i förstone genom de sugvårtor som modern har 3 på bröstet och 2 under baken nära sidorna af kroppen. Beröfvad sin naturliga frihet, visar hon dock mindre ömhet, ty Buffon lät hämta en familj ifrån skogen, och oaktadt föda icke felades honan, uppåt hon sina egna ungar. Andre ha också anmärkt detsamma.
Igelkottens födämnen äro mångfaldiga. Ömsom förtär han paddor, kräftor, musslor, småfågel, möss. as, maskar, gräshoppor, skalbaggar, af hvilka icke en gång Spanska flugan försmås, emedan Pallas sett öfver hundrade på en gång uppätas; och frukter, rötter och saftiga blad bli icke heller lemnade när behofvet det kräfver. Han är för
