Sida:Svensk Zoologi.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
36
EUROPEISK IGELKOTT.

öfrigt nattdjur och sofver om dagen. Vid annalkandet af vintern gömmer han sig under ihåliga träd och i tjocka mossan som han uppbökar, samt i bergspringor, der han somnar hoprullad och stelnad, tills en blidare årstid åter lockar honom ur hans hide.

Menlös, tålig och derjemte klent danad, skulle han, kanske ofta röna ett oblidt öde från starkare varelser, om naturen icke skänkt honom den ofvanomrörda egenskapen att skrämd eller retad dölja sina ömmare delar inom sin i klotform hopdragna kropp, då de utspärrande piggarne blifva hans försvarsmedel. I forntiden var derföre ett ordspråk: att Räfven känner många saker, och Igelkotten en enda betydande[1]: det är att kunna försvara sig utan att strida, och såra utan att anfalla. I nödfall skall han ock befukta sig med sin stinkande urin, hvarigenom han skys af jagthundarne, som blott skälla på honom, så framt han icke af någon glupskare, såsom af räfven, trotsande de sårande piggarne, ibland uppoffras. Emedlertid är han alltid säker för de mindre rofdjuren. Sällan höres något läte ifrån honom, om icke när fötterne klämmas; man har likväl velat anmärka, som prof af det sällsyntaste tålamod, att djuret, äfven under sargandet af den anatomiska knifven, icke yttrat det minsta jemmerljud[2].

Flyttad ifrån skogsmarken till bebodda ställen, låter han snart täma sig, och under så förändradt lefnadssätt rullar han sig icke som förut tillsammans när han handteras. Kalmuckerne bruka så väl denna art, som en annan med långa öron (E. auritus L.), hvilken äfven är hos dem inhemsk, att med sådana, i stället för kattor, freda sina boningar for mössen, hvilka, kanske, snarare fly för dem, än att de af dem fångas. För samma ändamål skulle Igelkotten likväl icke vara på alla orter lika afhållen, i anseende till sin desmanlika och besvärande lukt samt mindre snygghet. Men han förtjenar att njuta landtbons hägn, för det biträde han lemnar genom förtärande af larver och skalbaggar, och ej förföljas blott för den orsaken att han tros förstöra skogsfågelns bon och ungar, som utan tvifvel

  1. Πολλ' οίδ' αλώπηξ, αλλ' εχίνος εν μέγα. Zenodotus, Plutarchus.
  2. Clavis terebrari sibi pedes & discindi viscera patientissime ferebat; omnes cultri ictus sine gemitu plusqvam Spartana nobilitate conceqvens. Borrichius