sällan händer. Ännu mindre bör han hatas för den oförtjenta beskyllningen att di kor och skada deras jufver, hvilket munnens mindre omfång säkert förbjuder. Såsom hemtam bör han likväl aktas för hönshuset, der eggen eljest kunna förloras. Buffon omtalar ock en som smög sig in i köket och bortstal kött ur en gryta, men visade tillika det apelika okynnet att lemna något mindre renligt i stället.
Igelkotten simmar med mycken lätthet, och håller sig uppe öfver halfva timmen, hvarunder han kännes mjuk för vidrörandet, ty hudmuskeln spännes då icke. Om han efter utseende drunknar och liksom död upptages, börjar han, till hälften hopdragen, åter att andas och innan kort att röra sig lika lifligt som förut. Detta vittnar om huru seglifvad han är. Likväl är han ganska ömtålig på den bara delen ofvanför nosen, der ett lindrigt slag genast dödar honom.
Det är ock ganska säkert att Igelkotten kan klifva. Herrman har erfarit det. Han instängde en sådan i ett rum der en stor träbalja förvarades, och dagen derpå fans han i densamma nedkrupen, sedan han antingen hulpit sig med klorna på sjelfva baljan, eller med hela kroppen mellan baljan och väggen, liksom Murmeldjuren i klyftorna. En annan dag träffades han i en alnshög kista, i hvilken, såsom omflätad med vidjor, han mera beqvämligt kunnat uppklättra. Den fordna sägen, att han uppklifver i fruktträd för att skatta dem, må derföre icke vara så ogrundad, ehuru den liksom en annan, att han rullar sig med piggarna på den nedfallna frukten, som derigenom fastnad på dem af honom med lätthet bortföres[1], torde fordra bekräftelse.
Igelkottens kött ätes icke, åtminstone ganska sällan (Zuckert). Emedlertid säger Hermann, att en man i Elsas berättat honom om läckerheten af ett sådant villbråd och dess guldgula ister. Också i Senegambien hålles det för ganska smakligt, särdeles den tiden då djuret söker sitt vinterqvarter. Äfven der skall det göra invånarne icke liten, nytta genom sin beständiga jagt efter torrakor i husen (Adanson).
Till bete för kräftor säges köttet af Igelkotten vara framför annat passande.
- ↑ Arbores ascendit, poma et pyra decutit, in istis sese volutat ut spinis hæreant. Zoolog. Sperling Lips. 1661. p. 261.
