t. ex. skatorna, men hon synes mindre misstrogen och listig än dessa, som hon dock öfvergår i djerfhet. Hon är af naturen näsvis, häftig, orolig och ondsint, hvilket i synnerhet märkes då hon inspärras såsom i buren, der hon icke allenast snart förderfvar sitt vackra utseende, utan ock under sin ostyrighet ofta stryper sig.
Ickedessmindre blir Nötskrikan lätt hemtam, men bör helst som unge uppfostras, då hon vaner sig vid allt slags föda. Hennes vackra fjädrar ha äfven gifvit henne värde hos de moderna Grekerna, af hvilka Sonnini sett henne hyllas, änskönt hon icke spar deras oliver och andra fruktträd, och i Holland förekommer hon icke sällan såsom fånge i bur. Troligen bidrar ock till detta tycke för henne en särskilt förmåga att, i följe af en böjligare strupe, härma allt slags läte ända till trumslag, och att äfven lära tala. Det vanliga skriket är för öfrigt icke mer behagligt, än då hon efterapar ljudet af fåglar som icke sjunga bättre än Tornfalken och Uglan. Ännu mer genomträngande är det skrik som yttras vid åsynen af en räf, hundar eller uglor, hvilka Nötskrikorna, flera förenade, genom deras fördubblade skrän söka att förvilla eller förjaga. Häftigast röjes detta då man ofredar ungarne i boet, hvarpå ett annat ordspråk grundar sig: »Kieto coumo un gai prés (Han skriker, som en fångad Nötskrika). Ljudet har någon likhet med skatans, men är häftigare, längre och hesare. I vildmarken ser man få och merendels endast tvenne tillsamman. De antaga mångfaldiga ställningar, uppresa ofta de mjuka fjädrarne, sätta stjerten i höjden, utsträcka hufvudet framför och nedåt, och då man nalkas dem, flyga de skrikande, ehuru icke långt bort, till ett annat ställe.
Som skrikorna ibland annan föda icke försmå flera slags yrfän, fjärilar och skalbaggar, ofta ledsamma gäster för landtbrukaren, torde de betala den förmån de njuta af Eken och Hasselbusken. I somliga länder, såsom i Grekland, Spanien och Frankrike bli de ock sjelfva förtärda sedan man förvällt och stekt dem, och sägas likna gås i smaken; kanske äro de der fetare än här, hvarest ordspråksvis mycken magerhet jemföres med skrikans. Fågelns snålhet narrar honom lätt i de snaror som för andra t. ex. kramsfåglar, sättas. Man har också uppfunnit i Tyskland ett eget fänge eller de så kollade Eichelkerhütten, som är en under ett ensamt träd upprest riskoja, öfver