ett dygn, och sedan gälas han, som sker i stora tråg, och derefter saltas med ¼ tunna salt på tunnan, som består af 3 fjerdingar ogälad Strömming. I denna så kallade försaltning står den i de stora karen 3 dygn, då den upptages i kolfat och, sedan laken afrunnit, inpackas i tunnor eller fjerdingar med pårimmadt salt emellan, om mindre deraf än förut sades, blifvit i början brukadt. Efter en månad utlappas den samlade laken genom ett svickhål på sidan, och botten slås igen och göres tät med dref eller sönderstött tallbark. Notströmming fordrar 3—4 marker mer salt och igenslås 14 dagar efter omläggningen, helst han är mycket fetare och härsknar snarare. Ännu bättre är, om Strömmingen, sedan han är gälad och sköljd, saltas med 18—20 marker på fjerdingen, och efter 3 dagar åter sköljes i samma lake och sedan inlägges i andra kärl med finare salt mellanströdt och igenslås. En del, och kanske de fleste, bruka tapplaken till försaltning i stället för nytt salt, och derföre förvara den ifrån år till år i tunnor, med tillägg af mer salt att den ej hyser om vintern eller surnar. Men detta är ganska osäkert, ty laken blir stundom sur och såpaktig af Strömmingens fettma och salt som dermed blandas och utdrages, och är så mycket sämre, som den aldrig uppkokas eller genom skumning och afklarande renas, hvilket borde ske om man vill begagna densamma. Orätt är också att genom ett svickhål på sidan aftappa den saltbetna Strömmingen, ty härigenom sätter det traniga som står öfverst på laken, sig fast vid fisken, så att alltsammans så mycket snarare härsknar. Snarare borde den ofvanifrån afhällas. Att vid gälningen qvarlemna hufvudet bidrager också till härsknandet, äfven som illa gjorda kärl och ovårdsam inläggning.
Då Strömming erhålles i myckenhet och icke genast saltas, blir han liggande i blodlaken, hvari han snart förskämmes. Den förlorar åtminstone derigenom sin fettma, blir lös och vek, hvilket icke kan sedan genom Saltningen förändras. En sådan som legat et dygn osaltad, bör snarare till torkning och rökning användas. I regnväder bör icke heller Strömming gerna rensas och saltas, emedan han då mycket förlorar af sin godhet.[1].
Till beredande af en god salt Strömming är nödigt,
- ↑ År 1755 utkom en på K. Komm. Coll. befallning författad underrättelse om Strömmingens ansande och saltande. Tryckt i Stockholm i Kongl. Tryckeriet.
