ligen bära namnet af Kräfta. Fabricius har behållit det gamla Astacus för dem. Dessa ha en utsträckt stjert, betäckt med fjäll likt skal, och danad med starka muskler till fördel för dem då de simma eller hastigt flytta sig. Deras bål är trind, nästan som en cylinder, ändad med en snabel som framskjuter emellan ögonen, ock deras yttre eller sid-spröt ha en utmärkt längd; de inre äro deremot kortare och tvåklufne.
Hummern är just af denna beskaffenhet. Han uppehåller sig i stora Oceanen, derifrån han nalkas till stränderne af Norrige, de vestra af Sverige, rundt omkring England, äfvensom i Franska skären, och det är ganska troligt att, vandrande in i Medelhafvet, han tränger sig också ända fram till Hellesponten[1], der han af Constantinopels invånare skall kallas Liczuda.
Ett mindre vant öga skulle knappt finna någon olikhet emellan Hummern och den allmänna Kräftan, utom i storleken, men de äro dock väl åtskilde.
Den förre är 6-10 tum lång: dess hufvud, en fortsättning af sjelfva bålen, afsmalnar i en hvass snabel med tre hvassa tänder på hvar sida, utom en liten vid sidorna ofvanför ögonen, hvilka kunna röras, utskjutas och indragas efter behag, och deras hornhinna är kupig och delad i fyrkantiga rutor af den finhet att 2500 knappt intaga en tums rymd. Det framom ögonen sittande kortare paret af spröten äro hvardera tvåklufne, och liksom hopsatte af 60-90 ringar. De på begge yttre sidorna om dessa äro fästade pa en rörlig och af 3 cylindriska delar bestående fot, och nästan så långa som hela djuret, och äga en utomordentlig böjlighet, till hvilket ändamål de utgöras af 250 tätt förenade rödbruna ringar eller leder, som sedde under synglaset visa på öfra sidan 22 punktlika hål, ur hvilka, medan lifvet varar, en fin tråd utskjuter. Utan att vidröra den konstiga formen af de delar som omgifva munnen och utgöra densamma, af de trenne par egna spröten (palpi), käkarne och de tredubbla läpparne, må det nämnas, att Hummern, stadd i sitt element, med tillhjelp af de sistnämde, under det de beständigt röras, fångar äfven de smärsta vattenkräk. Bålen är
- ↑ Bellon. Hist. poiss. p. 357. Aristoteles har också beskrifvit honom mycket tydligt; se Αζαχος. Hist. An. lib. 4. c. 2.
