Utom den allmänna Tagelmasken anför von Linné i sin Fauna en annan art eller Gordius argillaceus, som skall vara den förstnämde alldeles lik, men något större, nästan gulaktig hel och hållen, äfven som i begge ändarne. Enligt sin natur vistas han också i leran, hvilken han, efter Linnés ord, genomtränger som fisken vattnet; blir derföre lätt synlig när lergropar upptagas, till hvilka, medelst de minor han gör, källsprången ledas liksom genom den förras åtgärd.
Göze och Müller beskrifva flere arter så kallade tagelmaskar, hvilka skola finnas dels utom, dels inom djurens kroppar såsom verkliga Intestinal kräk. Desse sistnämde hafva af somlige blifvit hänförde till ett annat slägte, kalladt Filaria, hvars arter tyckas obetydligt skilja sig i formen från tagelmasken, och endast välja en olika vistelseort inom djurens hud eller, som är sällsammare, i deras inelfvor. Hit har man velat räkna den af v. Linné benämde Gordius medinensis, om hvilken, för frändskapen med den vi nyss beskrifvit, något må i korthet tilläggas. Det var Romarnes Dracunculus, som för allmän hållen i Persien kallades derföre Persarum, och Medinensis såsom funnen vid Medina i Arabien. Nästan otalige skriftställare allt ifrån Avicennas, Æginetas och Galeni tid hafva skrifvit om honom, likväl äga vi än i dag intet fullkomligt begrepp om sjelfva djuret[1]. Sloanes, Kæmpfers, Fermins, Löflers, Bancrofts, Bayons m. fl. uppgifter äro alla i detta hänseende otillräcklige, undantagande om verkningarne på menniskokroppen. Medinensiska trådmasken finnes troligt icke i Europa; han hör till de heta luftstreken, egen för Arabien, Persien, Egypten, Etiopien och i synnerhet Gvineiska kusten, mest i trakten af de Engelska och
- ↑ Ingen gilltig orsak synes ännu att skilja denna mask från Gordierne. A. Modeer, så mycket förtjent af mask-kräkens historia, trodde sig ha skäl enligt Kæmpfers berättelse, (som likväl denne berömde resande icke sjelf haft tillfälle att som ögonvittne bestyrka , neml. att maskens hufvud är färsett med en fin hårig snabel), att föra djuret till slägtet Furie, som med en sådan bland maskkräken utmärktes. (Vett. Akad. Handl. 1795. s. 153. följ.). Men som både grunden till detta hänförande, och till sjelfva Furiæ slägtet är osäker, så må den gamla Vena medinensis tills vidare förblifva en Gordius, i hvilken mening vi styrkas också från den beskrifning och teckning Dr Grundler lemnat på den samma i Commerc. Litt. Norimb. An. 1740. Hebd. 42. p. 329.
bulnaden mogen och varet utflyter, hvarefter såret en par dagar ansas endast med rosenpomada eller dylikt för att läka det.
