Sida:Svensk Zoologi.djvu/308

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


42 VANLIG BJÖRN.

lar, men den bruna arten är så mycket mer allmän, »om den också träffas i Sveitz, Frankrike, Savojske Alperne Apenninerna, Pyrenéerne, Böhmen, Polen, Ungern, Grekland, Palestina, Persien och Kina *). Gamla Historien säger väl att Romrarne fordom hämtade Björnar från Kaledonien; de äro dock redan från urminnes tider saknade i stora Britannien, och höra nu knappt vidare till Tysklands Fauna, men så mycket säkrare till den Svenska, som de icke äro sällsamma i Rikets norra Provinser, Jemtland, Lappmarkerne och Österbotten.

De ämnen som tjena Björnarne till föda äro äfven så olika, som de sjelfva äro det i färgen. Den bruna är mestadels köttfrätande. Hästar, boskap och rådjur blifva ofta hans rof, och kallas derföre på somliga orter Slagtare. Gemenligen suger han först ur bloden, och hvad han icke genast förmår att förtära af det rifna, nedgräfves på säkert ställe, helst i kärr, för att så mycket lättare kunna rentvätta det, när aptiten leder honom tillbaka till visthuset. Emedlertid försmår han icke ätbara saker ur vextriket. I Sveitz plundras ofta Kastanie-träden af honom, och beröfvad sin naturliga frihet, kan han till större delen näras med frukter. Men det är vår svarta Björn som ger företrädet åt vextema, bland hvilka Angelikan är en läckerbit. Derjemte förtär han alla slags vilda bär, mogen säd samt blad och späda qvistar. På fisk afbiter han endast hufvudet. Sällan söker han annan köttföda. Getingar och bi, äfvensom myror falla honom särdeles i smaken, de förre för håningen, och de sednare för deras syra, hvarföre sådana samhällen ofta bli offer för hans lystnad; och när dessa, för att hämnas, anfalla honom, rullar han sig som ett klot tillsammans, då hans långhåriga pels afhåller dem. Det är ock märkligt att man aldrig funnit någon ohyra på Björnen. Under drickandet sörpla Björnarne likt svinen, och likna dem vid annat tillfälle, utan att lyfta benet som hundarne.

Björnens vapen äro hans framtassar eller ramarne, med hvilka han slår liksom katten, eller ock med dem

täckt med sträfvare, svartare och mer skinande här, undantagande o gulbruna fläckar öfver ögonen. Han är mästerligen tecknad och beskrifven i Ménagerie du Mus. Nat. d'Hist. Nat. a. p. 144. •) Kanske också längst upp i N. Amerika, omkring Hudsons bay. Hearne säger att vid 70 gr. polböjd Hanes en berghöjd som kallac efter dem QrizzU bear Hill.