röra vissa ömtåliga delar. Ingenting är för öfrigt allmännare bekant, än möjligheten att lära Björnen dansa, gestikulera, lyda takten af musik, i synnerhet säckpipan, ofta brukad af Björnledare och sådane som till allmänt åskådande kringföra ovanliga djurslag. Man har sett Björnar inöfvade vid vindspel för upphämtande af vatten ur brunnar, att bära säckar, vedbördor, slå på trumma, stå bakpå slädan, m. m. I Polen, Lithauen och Ryssland ha dessa öfningar från urminnes tider varit kände. Äfven redan hos Romrarne var Björnen bland de vanliga föremålen vid deras djurfäktningar, och icke sällan elt grymt redskap att på allmän teater sönderslita en dömd brottsling. Men för att täma Björnen med säkerhet, bör han i ungdomen tillvänas och beständigt tyglas. Äldre fångad är han nästan oböjlig, och mister icke sin obändighet. I ödemarken djerf och oförfärad , går han icke från den stråten han tagit, äfven vid åsynen af menniskor. Men han hejdar sig, som man säger, vid ljudet af en pipa, då han liksom undrande uppreser sig på bakfötterna, och det är i det ögonblicket som man försöker att fälla honom. Likväl om han endast såras, löper skytten så mycket större fara, helst Björnen rasande rusar på honom och med ett mördande famntag hämnas förlusten af sitt lif.
Så väl för egenskapen att vara ett ödande rofdjur, som för hushållsnyttan efter döden, har Björnen blifvit fridlös dömnd på bebodda orter. I Sverige[1], Island, Norrige, Polen, Sibirien, Tartariet betjenar man sig af särskilta Björnfängen, antingen att skjuta honom på stället, eller genom drefskall, eller med lurbössor; han fångas också i fällor samt med jagtlappar och nät, som äro för sådant ändamål bundne; ehuru han ofta visar en utmärkt slughet att undgå den fara som hotar honom. Och då Isländaren och Lappen möter Björnen liksom i envig[2], och dödar honom genom ett knifstyng eller med spjutet, så bruka Finnar och Kamtschadaler att lägga ett af plankor sammansatt 4kantigt giller i Björnens väg. På detta, fullsatt med hvassa hullingar, betäckte med halm och löf, fastnar Björnen med ramarne, utan förmåga att kunna befria sig[3]. I Sibirien, der biafvel på somliga orter
