Sida:Svensk Zoologi.djvu/320

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


34 SIDENSVANS.

(Turdi) a ena, och Domherrarne (Loxias") § andra sidan, har Sidensvansens slägte, liksom dessa, nu intagit sitt rätta rum ibland Tättingarne.

Sidensvansen, litet större än en vanlig Lärka, är emellan 7 och (S tum i längden. Den raka och kuilriga näbben är svart tillika med de styfva håren vid basen under hvilka näsborrarne döljas. Hufvudets fjädrar äro rödbruna och de i nacken något längre, och kunna som en tofs uppresas. Ögonringf n lyser märkligen röd, och hakan är svart äfvensom en bred strimma löpande från mungiporna ofvanför ögonen mot nacken. Halsen rödgrå och Jikaså ryggen, hvilken dock är blekare mot gumpen, på samma sätt som bröstet och undre delen, men hvari en ljus rodnad blandar sig. "Vingfjädrarne äro svarta, ehuru alla, utom den första och iy:de, derjemte något brokiga, neml. så, att z till 4 Pcu IO l^' J6 utmärkas med en hvit fläck, och 5 — 9 med en gul. Den iy:de har ryggens färg. De inre (secnndaria?) ii—16 deremot, äro gråaktiga med hvit yttre kant vid ändarne, som dessutom sluta sig med en hinnaktig, lysande röd spets. Latham påstår likväl att de rödfärgade utskotten stundom äro gula, och att han i det ställe sett dylika röda spetsar i ändarne på stjertfjädrarne. Dessa sistnämde äro tillika med vingarnes täckfjädrar svarta. Likväl ha de 12 stjertpennorna en rödlett stjelk, alla lika långa samt citrongula mot ändan. Ändtligen är undergumpen rostfärgad samt fötter och tår svarta.

Sådan är vår Europeiska Sidensvans. I Norra Amerika finnes han också (Ampelis garrulus /3. Linn.), ifrån Kanada ända ned till Mexiko, i hvilket sistnämde land han kallas Coqvantototl, och der Fernandez säger honom lefva i de bergaktiga trakterne. I slutet af Mars skall han flocktals synas omkring New-York, fortplantar sig i Maj och Juni, och flyttar söderåt i November. Denna anses icke specifikt skild från den allmänna, fastän litet mindre i storleken och gultfärgad på undra delen af kroppen, utan något gult på vingarne. Edvards teckning (Gleanings of Birds t. 2\2.) ger denna åtskillnad väl tillkänna. Märkvärdiga artförändringar förekomma också i Europa. Här i Norden har man anmärkt en nästan gulhvit med ljusbrun nyans; et fenomen äfven icke obekant biand Skatornas och Tättingarnes familj, hvartill orsaken kanskt bör sökas hos födan eller vissa lokala omständigheter.