sta spetsig. Tvenne andra sitta vid käkarne, äfven med 4 leder, men trådlika; och ändtligen tvenne vid undra läppens sidor, korta, hvassa, käklika och innantill ränlade. Ögonen äro klotrunda, stora, utstående, glänsande och skiftande i rödt och blått, och emellan dem sitta spröten, blekgula vid fästet, för öfrigt svarta, framåt ändan tjockare, nästan klubblika, men icke rundade utan platta. Något krökta, äro de ungefär af bålens längd och bestå af tätt förenade finhåriga leder. Kring ögonen, bakom hufvudet och vid bålens början löper en blekgul rand. Bålen är kort och knölig samt svartbrun äfvensom bälgen, hvilken, likt sländornas, är lång utdragen och cylindrisk med 10 finhåriga leder och en blekgul tverrand på de yttersta. Låren äga ofvantill liksom benpiporna samma färg. De åt sidorna nedböjda vingarne äro ganska tunna, helt genomskinliga och vattenklara, men skiftande i grönt och violett, och sirade med mycket fina och nätlikt utbredda svarta ådror, af hvilka ett par tydligare löpa närmare den yttre kanten, och förenas inemot ändan, der en hvit aflång fläck lyser i sjelfva brädden af vingarne. Under synglaset äro alla dessa ådror finhåriga.
Så danad ar den Sandpill-slända som finnes i Sverige[1]. Den kan dock icke räknas bland de allmännare insekter, ehuru den då och då förekommer. På Ölands och Gottlands sandiga trakter och släta sandfält träffas i synnerhet larven deraf i större mängd.
Hanen är något mindre än honan, som också synes litet tjockare. Hos den förre finnes under yttersta ändan af bälgen en liten köttig parningsdel och nedanför densamma 2 små trinda utskott eller vårtor (längre och tråd-
- ↑ Den hos flera Entomologer citerade Myrmeleon formicarium synes till arten skild från den von Linné beskrifvit i Fauna Suecica, såsom Hemerobius Formicaleo, och hvars larfs märkvärdigheter han så lifligt tecknat i Öländska resan s. 149. Fabricii under den förstnämda anförda, är utan tvifvel Réaumurs, Geoffrois och Rœsels, utmärkt af sina brunfläckiga vingar, hvilka på vår äro alldeles vattenklara och skiftande. Men von Linnés uttryck: alæ nostratis absque maculis fuscis visar likväl, att han ansett begge för ett och samma species. Troligen kunna icke flera tillämpas såsom synonymer och afbilder af den Svenska arten än Rœsels Belust. 7. 21. f. 2. och Schæff. icon. 7. 22. f. 1. 2. Det är ändtligen icke omöjligt, att någon annan art kunde finnas hos oss, emedan von Linné sjelf säger att de Sandpill-Larver som han såg på Fårön, voro långt brokigare än de Öländska. Gottl. res. s. 206.
