Sida:Svensk Zoologi.djvu/350

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


6o

SAND SILL* SLÄNDA.

sta spetsig. Tvenne andra sitta vid käkarne, äfven med 4 leder, men trådlika; och ändtligen tvenne vid undra läppens sidor, korta, hvassa, käklika och innantill ränlade. Ögonen äro klotrunda, stora, utstående, glänsande och skiftande i rödt och blått, och emelian dem sitta spröten, blekgula vid fästet, för öfrigt svarta, framåtandan tjockare, nästan klubblika, men icke rundade utan platta. Något krökta, äro de ungefär af bålens längd och bestå af tätt förenade finhåriga leder. Kring ögonen, bakom hufvudet och vid bålens början löper en blekgul rand. Bålen ar kort och knölig samt svartbrun äfvensom bälgen, hvilken, likt sländornas, är lång utdragen och cylindrisk med 10 finhåriga leder och en blekgul tverrand på de yttersta. Låren äga ofvantill liksom benpiporna samma färg. De åt sidorna nedböjda vingarne äro ganska tunna, helt genomskinliga och vattenklara, men skiftande i grönt och violett, och sirade med mycket fina och nätlikt utbredda svarta ädror, af hvilka ett par tydligare löpa närmare den yttre kanten, och förenas inemot ändan, der en hvit aflång fläck lyser i sjelfva brädden af vingarne. Under synglaset äro. alla dessa ådror finhåriga.

Så danad ar den Sandpiil slända som finnes i Sverige*). Den kan dock icke räknas biand de allmännare insekter, ehuru den då och då förekommer. På Ölands och Gottlands sandiga trakter och släta sandfält träffas i synnerhet larven deraf i större mängd.

Hanen är något mindre än honan, som också synes litet tjockare. Hos den förre finnes under yttersta ändan af bälgen en liten köttig parningsdel och nedanför densamma 2 små trinda utskott eller vårtor (längre och tråd

  • ) Den hos flera Entomologer citerade Myrmeleon formicarium synes

till arten skild från den vow Linhk beskrifvit i Fauna Suecica, såsom Hemerobius Fortnicaleo, och hvars larfs märkvärdigheter han så lifligt tecknat i Öländska resan s. 149 Fabricii under den förstnämda anförda, är utan tvifvel Réaumurs, Oeojfrois och Råes el t, utmärkt af sina brunfläckiga Tingar, hvilka på vår äro alldeles vattenklara och akiftande. Men von Linnés uttryck: ålat nostratis absque maculis fuscis visar likväl, att han ansett begge för ett och samma species. Troligen k^unna icke flera tillämpas såsom synonymer och afbilder af den Sveaska arten än Roesels B«lust. 7. ai. f. *t och Schceff. icon. 7. aa. f. 1. 2. Det är ändtligen icke omöjligt, att någon annan art kunde finnas ho» oss, emedan ton Linné sjelf säger att de SandpillLarver som han såg p* Fårön, voro långt brokigare än de Öländska. Gotll. res. (. ao§.