reda dessa. Vi anmärke endast, att PerlMusslans slägte, hvad namn det egentligen må behålla, igenkännes såsom Likskaligt med nästan tillslutna skal, af mindre bredd tversöfver, förenade med en stor knyltand, gömd i en motsvarande hålighet i det andra skalet, samt genom 2 nedanför kynslet löpande skifvor[1].
Om Perl-Musslan icke döljde sitt värde inom sig, skulle utseendet af dess yta göra den föga anmärkningsvärd. Hon har ett tjockt svart eller svartbrunt skal, som konsten fåfängt bjuder till att försköna, fullt af skrynklor och tversför gående ojemnheter, som ofta skifva sig, icke olikt ostronskalen. Storleken är olika; i längden icke sällan 2¾ tum , och i bredden 5¼. Den finnes emedlertid både mindre, och troligen på somliga orter större. Ledgången är utanpå något utstående, läderaktig, glänsande och nästan genomskinlig. Skalen gapa omärkligen vid sidorna, men likväl något mer vid den ena, och äga midtpå å ömse sidor en synbar inböjning, samt afsmalna framåt med mera hoptryckt och hvassare kant än bakefter, der musslan är mycket rundare. I allmänhet äro skalen mer stötta och slitna och liksom maskstungna, än vanligen ses på andra i sött vatten lefvande (Ström) musslor.
Naturen tyckes ändå velat ersätta förlusten af en grannare yta med fägringen af skalens insida. Den perlemorglans som densamma besitter mer än någon annan Strömmussla, närmar sig framför andra till den äkta Perlemorn, Oceanens egendom[2]. Kring hela inre kanten löper en brun eller grå rand, sannolikt den sista anskjutning som djuret gjorde innan skalen erhållit deras rätta storlek. Denna rand synes derföre mindre tydligt på dem som än-
- ↑ Mya pictorum och denna äro så beskaffade: de egentlige Myæ (truncata och arenaria) äga, utom någon olikhet i vissa delar hos djuret och en i ändarna gapande mussla, vid hängslan i stället för tand, en stor utstående skifva under det ena skalets knylar, som icke mottages af någon motsvarande hålighet i det andra.
- ↑ Denna är egentligen skalen af den äkta Perl-musslan (Mytilus margaritiferus Linn. Avicula margaritifera Cuv.), ehuru Perlemor äfven tages af andra, såsom arter af Haliotis, m. fl.
äro mest tillslutna vid ändarne, m. m. hafva Snäckkännare förenat dem under ett annat slägtnamn: Unio, som dock icke var särdeles väl valdt, emedan endast de äkta perlorna fordom dermed utmärktes, men äfven af felaktig grund, att blott en enda fullkomlig perla skulle finnas i musslan.
