nu äro i vexten. Botten har en glänsande perlemor-färg, stundom så skön att man svarfvat perlor af sjelfva tanden, som dock ej kunna förliknas med de naturliga. De ställen, der djuret med sina muskeldelar vidhängt skalen, äro något djupare. Tanden sitter mer åt ena sidan än åt den andra, och är temligen stor, än hvassare än trubbigare, med små intryckta fåror, hvaremot lika många intryckningar svara i det andra skalet, hvari, hos de fleste, finnas ett par spetsiga utskott på sidorna af den gropen som omfattar tanden. Några ha äfven kallat dessa: tänder, men stundom saknas någondera af dem, eller äro de mindre tydliga.
I afseende på djuret som bebor denna mussla, nämdes ofvanföre dess Fot. Vi kunna ej förbigå att här anmärka den såsom ibland dem af enklare daning. Den har sitt läge framför kroppen mot skalens kant. Formen är aflång och sammantryckt, och å dess ömse sidor ses utanpå ett lager af fibrer från musslans botten, korsade af dylika inifrån i räta vinklar, under det att andra cirkelvis förena de begge yttre lagren. I följe häraf märkes lätt, huru djuret kan förändra fotens mått, omfång och rörelser. Mod tillhjelp af denna del, äfven som af det förlängda munröret hos somliga, undangräfver djuret sanden och sänker sig småningom på sidan tills musslan omsider blir på kant liggande, Under skridandet utsträckes foten så långt som möjligt, och medan djuret stöder sig på ändan deraf, släpar det skalet efter sig i den några linier djupa fåran som göres i sanden, och hvarigenom skalet hålles upprätt hvilande på knylarne, en orsak, hvarföre dessa på en mängd Ström-musslor äro mycket nötta, hvilket i synnerhet besannas på vårt föremål. Musslorna göra således icke långa resor, kanske ett bösseskotts längd under hela sommaren. Så snart vattnet blir kallare om sena hösten, borra de sig ned i sanden, och derigenom skyddade för kölden och liksom slumrande njuta ingen vidare näring, förrän vårens mildare luft åter manar dem och den å nyo lifvade naturen till vanliga yrken.
Musslornas fortplantningssätt är icke mindre märkvärdigt, än det egna hos flere af dem som kunnat utforskas, att i ett och samma organ äga lunga och lifmoder. Hos Sjö-musslan (Mutilus Anatinus Linn.) som Tyskarne kalla der kleine Entenschnabel, och hvilken vår Perl-mussla lik-
