Sida:Svensk Zoologi.djvu/359

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


SERL-MUSSLA.

Mu äro i rexten. Botten liar en glänsande perlemor-1 stundom så skön att man »varfvet perlor af sjelfva tanden, som dock ej kunna förliknas med de naturliga. De ställen, der djuret med sina muskeldelar vidhängt skalen , äro något djupare. Tanden sitter mer åt ena sidan än åt den andra, och är temligen stor, än hvassare än trubbigare, med små intryckta fåror, hvaremot lika många intryckningar svara i det andra skalet, hvari, hos de fleste, finnas ett par spetsiga utskott på sidorna af den gropen som omfattar tanden. Några ha äfven kallat dessa: tänder, men. stundom saknas någondera af dem, eller äro de mindre tydliga.

I afseende på djuret som bebor denna mussla, nämdes ofvanföre dess Fot. Vi kunna ej förbigå alt här anmärka den såsom ibland dem af enklare daning. Den har siit läge framför kroppen mot skalens kant. Formen är aflång och sammantryckt, och å dess ömse sidor ses utanpå titt lager af fibrer från musslans botten, korsade af dylika inifrån i räta vinklar, under det att andra cirkelvis förena de begge"yttre Jagren. I följe häraf märkes lätt, huru djuret kan förändra fotens mått, omfång orh rörelser. Mod tillhjelp af denna del, äfven som af det förlängda munröret hos somliga, undangrälver djuret sanden och sänker sig småningom på sidan tills musslan omsider blir på kant liggande, Under skridandet utsträckes foten så långt som möjligt, och medan djuret stöder sig på ändan deraf, släpar det skalet efter sig i den några linier djupa fåran som göres i sanden, och hvarigenom skalet hålles npprill hvilande på knylarne, en orsak, hvarföre dessa på en inängd Ström-musslor äro mycket nötta, hvilket i synnerhet besannas på vårt föremål. Musslorna göra således icke långa resor, kanske ett bösseskotts längd under hela sommaren. Så snart vattnet blir kallare om sena hösten, borra de sig ned i sanden, och derigenom skyddade för kölden och liksom slumrande njuta ingen vidare näring, förrän vårens mildare luft åter manar dem och den å nyo lifvade n«mrtn till vanliga yrken.

Musslornas fortplant ningssätt nr icke mindre märkvärdigt, än det egna hos ilere af dem som kunnat utforskas, au i ett och samma organ äga lunga och lifmoder. Hoj Sjö musslan (Mutilus Anatinus Linn.) som Tyskarne kalla der kleine Entenschnabd, och hvilken v är Perl-mujsU Hk-