Hoppa till innehållet

Sida:Svensk Zoologi.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
4
HJORTHORNIG LUKAN.

skogar. Larven äter ruttnad Ekved, och den fullkomliga Insekten tros lefva af vissa safter eller rötaktiga vätskor, som finnas på Ekstubbar. Swammerdam har sett den begärligt förtära håning, hvarmed han lockat Insekten att gå från ett ställe till ett annat.

Så olika Näshornade Torndyfveln (Scar. 1. Geotr. nasicornis) armed denna Lakan, så lika äro deras Larver, hvilka med svårighet kunna åtskiljas. Jag nämner detta för att göra rättvisa åt vår odödlige von Linné, som först inom ett slägte förenade dessa Insekter och sedan formerade deraf 2:ne särskilta, men till hvarannan närgränsande. Hans skarpa blick och förtroliga bekantskap med Naturen, kunde icke förmå honom att aflägsna dessa båda slägten. J. C. Fabricius deremot, ledd af andra grundsatser, har velat försöka en annan ordning eller rättare sagdt uppställning, hvartill han gifvit reglor, som han sjelf i sina arbeten alltför ofta nödgats öfvergifva, och efter hans metod blifva Torndyfvel- och Lukanslägterna vidlyftigt åtskilda. — Hos Plinius (Lib. 17. C. 24) omtalas under namn af Cossus en stor Larv, som skulle finnas i Ekträd, och denna var hos dem i stort anseende såsom en förträfflig läckerhet. Det synes troligast, att Romarnas Cossus varit denna Lnkanens Larv, ehuru andre ha ansett Larven till en Nattfjäril (Bomb. Cossus) vara den samma; den sistnämde har en vämjelig lukt och tyckes ej vara frestande till försök att ätas. I stället för rätter af Insektlarver, har smaken eller modet infört andra kanske lika litet naturliga matämnen. — Lukanlarven, då han genomborrar de hårda Ekträdstubbarna, hvilkas förruttnelse Naturen för utrymme och näring åt sina öfriga alster måste påskynda, uppfyller gemensamt med många andra Insektlarver detta ändamål; vattnet intränger lättare genom de hål Larven borrat, veden upplöses, ruttnar och förvandlas till växtjord, som i sin ordning tjenar andra örter till underhåll.

En annan i Sverige sällsynt förekommande Lukan, något mindre än den här beskrifna och kallad L. Capreolus, är kan hända endast dess artförändring, tillkommen genom brist på föda under Larvtillståndet eller ock af andra orsaker, som tillika med den anförda verkat gemensamt till bildande af dess obetydligt afvikande kännetecken. I fall frågan: äro dessa Lukaner skilda arter eller endast