försedda med fem tår hvilka äro genom en simhud förenade.
Dessa gemensamma kännemärken kunna tillegnas det härjemte afbildade föremålet, äfvensom den för sitt skinn så ryktbara Hafs-Uttern, och ändteligen vår finska Tuhkuri och den Nord-Amerikanska Vison.
I anseende till sitt stora hufvud, lågt sittande öron, små ögon, oviga rörelser och gnällande läte liknar Uttern, i sin första ålder, ganska mycket en späd hundhvalp. Fullvext väger han emellan ett och halftannat pund, och blir vanligt 1¼ aln lång från nosen till början af svansen, som är mycket tjock vid roten, men något plattad, spetsas småningom af åt ändan, och lår nästan tre qvarters längd. Halsen är kort och jemntjock. Ögonen äro små och sitta närmare nosen än vanligt hos andra däggande djur. De korta rundade öronen fyllas i deras öppning med täta hår, troligen för att hindra vattnet att intränga när djuret dyker. Munnen, försedd med 36 tänder, är icke heller stor, ehuru läpparne äro köttfulle och kunna tätt tillslutas; men kring nosen och mungiporna sitta en mängd långa morrhår, liksom radtals, af hvilka de bakre äro tjockare och mera utskjutande. Vid undra läppen finnas ock dylika, men färre. De saknas äfven icke på kinderna och på sjelfva strupen. Också öfver och bakom ögonen upptäckas några på hvardera sidan. Ehuru Uttern är ganska kortbent, äger han dock i fötterna en utmärkt styrka, och deras ledgångar den smidighet, att de med lätthet vridas tillbaka, nästan i linie med kroppen, för att liksom fenor kunna användas, hvarföre alla fem tårna på hvardera foten äro med en stark simhud sammanbundne. Klorna äro nästan lika hundens, men längre och spetsigare på framtassarne. Så har naturen dragit omsorg för ett djur, som skulle söka sin föda i fiskarnas rike.
Färgen på skinnet är olika efter åldern och klimatet, föränderlig emellan mörkbrun, ljusare eller gråaktig, utom någon hvithet på sidorna om nosen och under strupen; men håren äro alltid korta, något styfva, och glänsande. Bland inelfvorna saknar Uttern blindtarmen (cæcum), men äger å ömse sidor om rectum, ytterst, tvenne små blåsor, som innehålla en hvitaktig stink:, de vätska, hvilken tätt vid öppningen uttömmas. Häraf skönjes frändskapen med
