Sida:Svensk Zoologi.djvu/78

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


l.\ VANLIG UTTER.

sådana näringsämnen förtäras äfven vester och bark af trädens grenar. Man har äfven sett Uttrar i nödfall nngripa lam, grisar och höns; men fisk smakar dem likväl bättre. De bita och döda vanligen mera deraf, än de på en gång kunna uppäta. Af de större fiskarne lemnas hufvudet och ryggraden, men de smärre slukas hel och hållne. Man har sett dem fånga stora laxar på det sättet, att af tvenne Uttrar den ena intagit sitt ställe ofvanföre, och den andre nedanför fiskens tillliåfl, och begge jagat honom fram och tillbaka, tills han omsider blifvit deras rof. Om vintern gå de på isen, och då de finna en vak, nedstiga i den, och uppkomma åter med fisk i munnen, antingen ur samma vak eller i dess grannskap. De röra sig helst den mörka tiden af dygnet, gömde om dagen i egna nästen eller i sådana som Räfvar eller Gräfsvin öfvergifvit. De sola sig likväl någon gång, på stenar eller stockar ofvan vattenbrynet, vände mot vädret, men dyka vid minsta tecken till fara och osäkerhet.

Icke mindre för den skada som dessa djur göra i Eskvatten genom fiskens utödande, än för det värde som deras skinn aga, har man upptänkt och användt särskilta medel att fånga dem, t. ex. med räfsaxar, som uppgiliras på de ställen der trä eken efter dem finnes, och hvarest de gemenligen åter infinna sig. Till vittring brukas Valerian-Ilot (Svensk Bot. n:o a5) eller ock Bäfvergäll , och saxen fästas i så långt snöre, att Uttern kan utsimma dermed i vattnet, hvarest han då qväfves. Ofta finnas de hafva afbitit den häftade foten, ehuru de derigenom förlora färdigheten att simma. Lefvande skulle också Uttern kunna fångas med en sax 2-3 gånger större än vanliga räfsaxar, då vid hvar halfcirkel fästas ett rymligt nät gjordt af messings eller ståltråd med lösa och rörliga maljoi liksom kedjorna på en pansarskjorta. Denne blank och renputsad smörjes med inelfvor af fisk, och uppgiliras på en uppslående och spetsig sten i vattnet, under hvilket näten, nedsänkta, döljas. På giilret i saxen fästas en fisk, eller lägges dess inmäte ofvanpå. Saxen slår då tillhopa när Uttern griper fisken, och han fastnar inom nätet som i en bur. Med hundar kunna äfven Uttrar jagas, så mycket lättare, som deras oangenäma lukt upptäcker dem. D© upphinnas lätt, i synnerhet om de aflägsnat sig från boet och stranden. Likväl försvara de sig envist och bitas med sina förföljare. De yngre Uttrarne gå icke gerna ur sina