framfötterna och 4-5 på de bakre. Emedlertid äro de framfor de öfriga nära beslägtade med grodorna för sin nakenhet, sitt sätt att förvandlas, och att vistas längre eller kortare tid i vattnet. De utgöra således tvenne förenade länkar i natur-tingens stora kedja.
Få djur äro allmännare än denna art af Ödlornas slägte, men ickedessmindre har man länge saknat fullkomliga begrepp derom, hvartill dess under första åren ombytliga förhållande och skiljaktigheter könen emellan mycket bidragit. Flere arter hafva i följd af förhastade undersökningar blifvit mot naturen af blott ett enda slag bestämde, Må derföre icke anses öfverflödige de noggrannare upplysningar vi finna nödigt att här bifoga.
Hanen, merendels mindre än honan, är 4-6 tum i längden, hvaraf stjerten utgör mer än en tredjedel. Hans mörkfärgade och någon gång i grönt stötande hufvud är ofvan platt, och framtill rundadt likt grodornas, samt uppblåst på sidorna. Näsborrarna runda och skilda från hvarandra. Ögonen utstående med guldgul lysande ring kring Iris. Intet tecken till öppning för öronen kan upptäckas. Begge käkarne äro försedde med en rad små hvassuddiga tänder. Halsen ganska kort, men likväl inunder utmärkt med ett smalt veck från den runda kroppen som är svartaktig, med några mörkare fläckar vid sidorna, hvilka dessutom äro, jemte strupen och undra käken, med hvita prickar beströdda. Buken och undra delen guldgul och något plattad, men afsmalnande emellan baklotterna, sammanlöper vid den utsvälda mörka anus i en hopkramad lansettformig stjert lika färgad som kroppen, men med en inunder löpande gul rand, och ytterst i ändan hvit. De runda, ungefär ¾ tum långa frambenen ändas med 4 trådlika, trubbiga, gula tår, af hvilka den yttersta svarar mot tummen, som är tvertom hos de däggande djuren. På bakbenen deremot, som äro något längre, på undra sidan lika gula och svartfläckiga, finnas 5 sådane, knappt större tår, och under sålan af hvar fot 2 runda knölar. Hela kroppen betäckes med fina vårtor, hvilka under djurets parningstid äro mera svälde. Utåt ryggen, ifrån hufvudet emellan ögonen, löper en hinnaktig, mörk och i vattnet uppstående kam, ända till ofvan bakfötterna, der den stannar, men fortsättes liksom genast af den i samma linie löpande stjerten. Denna kam, som ger ödlan i vattnet ett prydligt,
