men tillika nästan rysligt utseende, är mer och mindre hvasst sågtandad, serdeles midt öfver ryggen. På stjerten är hinnan oftast helbräddad, men för öfrigt, äfvensom på ryggen, så tunn och slak, att den nedfaller på sidan och knappt märkes, då djuret kommer ur sitt våta hemvist. Honan, ofta ⅓ större, har ett nästan mera utsväldt och trubbigare hufvud. Kroppen är äfven tjockare, i synnerhet i April och Maj, då djuret är eggstint. Kammen saknas på ryggen, eller liknar den endast en liten söm och ganska sällan sågad upphöjning. Ryggens färg plär vara något klarare, äfven som undra delen från strupen till stjerten mera guldgul med stora svarta fläckar, och denna guldgula färg löper oafbrutet under den, mindre än hanens, plattade stjerten till dess ända. Eljest är den vårtfulla huden, hvita prickarne och färgen på kroppen och fötterna, sådan som den förstnämdes.
På detta sätt tecknade finnas de flesta af dessa Vattenödlor vid parningstiden. Likväl äro deras färger ej alltid af samma förhållande; de kunna träffas än dunklare, än klarare: vårtorna svarta, blåaktiga eller mest hvita, och fläckarna svarta, bruna eller grå. Längre inpå året efter parningen, flyttade ur vattnet, på det torra, förlora ock hanarne kammen på ryggen, som då endast visar en uppstående kant, och sjelfva stjerten blir rundare, sedan den tunna kanten ofvan och nedan intorkat. Underlifvet blir äfven mindre färgadt och mörknar; likväl behålla de äldre den lifliga höggula färgen. Honorna igenkännas då blott med deras större hufvud och mage från hanarna, som äro smalare om halsen.
I diken, morasiga ställen, dammar och grafvar eller merendels i stående vatten, både klart och grumligt, söka dessa djur deras egentliga tillhåll under fortplantningstiden, som infaller i April och Maj månader, så snart en blid väderlek infunnit sig, emedan de för deras liflighet hafva en varmare temperatur af nöden. Flugor, vatteninsekter och grodrom äro nu deras födämnen, äfven stundom små vexter såsom Andmat (Lemna) m. fl. De lefva i engifte, och makarne känna hvarandra ganska väl. Vid parnings-perioden synes särdeles hanen mycket rörlig och munter. Under mångfaldiga slingrande rörelser, hvilka af den fenlika rygghuden befordras, simmar han i en vertikal riktning än uppåt, än sänker han sig ned på buken
