uppkomma till vattnets yta, för att hämta andan, eller att gifva ett par luftblåsor ifrån sig medelst uttömmande af de i underlifvet liggande cylindriska luftrören, som förenas med lungan, och är detta således ett utflåsande af den ur vattnet dragna och förbrukta luften. Ett slags knurrande ljud höres äfven från dem, då de vidröras eller uppkomma ur vattnet eller på stranden, der de icke utan svårighet kunna krälande forthjelpa sig.
Mot hösten, när vattnet börjar kallna, eller äfven om sommaren då dessa djurens våta boställen uttorka, finner man dem söka sig vinternästen, ofta långt ifrån der de förut vistats, neml. under trädrötter, multnade stockar, i mossa och ibland det affallna löfvet. Äfven inkrypa de i källrar och under stenar, der de ligga liksom i dvala öfver vintern, med hufvud och stjert tillsammans krökta, ofta alldeles orörliga och stelnade; ja, man har funnit dem till och med infrusna i isstycken. Grunden till detta fenomen och denna skendöd, ligger i amfibiernas egna organisation. Deras blodmassa är så ganska liten, att t. ex. Blumenbach af 24 fullvexta vatten-ödlor fick af alla tillsammans blott 2 ½ skrupel blod. Lunga och muskler hysa nästan ingen, cirkulationen blir således trög och långsam, och som lungans rörelse är lika sådan, ombytes äfven ganska sällan atmosferiska luften. Skelettet är enklare utan refben. Tarmkanalen kortare och lika vid ända igenom. Alla uttömningar ske genom en och samma väg. Hjertat är litet, blott enrummigt, och andedrägten ojemn. Följaktligen äro de till lifvet nödige rörelser och afsöndringar mycket enklare, äfven som driffjädrarne färre. Delarne synas bero mindre af hvarann, derföre är deras inbördes åverkan ringare, retligheten mindre, rörelserna mindre hastiga och gnidningen svagare. Dessa äro orsaker hvarigenom machinen ej så lätt förstöres, och lifsrörelserna ej så snart hämmas. Således, öfverraskade af kölden i deras kryphål, stelna de liksom döde och känslolöse utan att synas andas, och äga utom sin skepnad, endast så mycken inre rörelse, som kan vara nödig att förekomma kroppens upplösning, hvilket timar hos organiserade kroppar, när lifvet alldeles upphört. Det är först då våren nalkas och luften blir varm, som de livas på nytt och återfå sina slumrande krafter. Äfven, under sitt dödslika tillstånd bragte nära eldstaden, börja de åter röra sig, ehuru de icke länge öfverlefva denna urtima uppväckelse.
