Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 102 —

hon sjelfvilligt ord, hvilka icke allenast uttrycka de nya begreppen, utan ock förskaffa sig en viss böjlighet, lämpad efter folkets lynne, samt dess förbättrade sätt att tänka. Således skiljer sig ett språk vid sin första fattigdom och råhet. Samfundets vidare förkofran, tillkommen, antingen af egen omtanke, eller af umgänge med främmande, fortskyndar sedermera språkets förbättring, och med detsamma dess förändring eller olikhet med sitt första ursprung och beskaffenhet.

När Sveriges förste bebyggare intogo stranden, voro de ofelbart nödställde flyktingar, hvilka talade det stamspråk, som varit gängse öfver Tyskland, Nederländerne, England, Frankrike, Ungern och Italien: tilläfventyrs ett språk, som ännu oförryckt bibehåller sig under Svea välde, ehuru folket är föraktadt, sedan det låtit drifva sig till våra ofruktbara fjäll, der egennyttan ej räknat mödan värdt att vidare förfölja dem.

Desse, som vi nu kalla Lappar, äro så mycket säkrare bördesmän till Svenska jorden, som de förvarat sin talan i de namn, dem de gifvit och vi ännu bruka på ganska många sjöar, vikar, vattudrag, skogar, berg, bebyggda ställen, m. m. och vore ej skäl att tro, det ett annat språk blifvit taladt och ett annat nyttjadt till orters nämnande. Om någon inflyttning till våra stränder vid Östersjön sedermera är skedd, lära desse ankommande i språket ej varit mera skiljaktige ifrån rikets gamla invånare, än att, efter de äldsta häfdatecknares berättelse, samtal