efter dess störtande, till sin Gemål och andra. Han nyttjade dock, så ofta han kunde, Latin, det han ända till fullkomlighet innehade.
Brodern, Konung Johan den tredje, hade mera böjelse för modersmålet och mera ledighet att vårda detsamma, hvilket han icke heller någonsin underlät. Han befallte, att språkets renhet i skolorna skulle iakttagas: han stadgade uttryckeligen, att så väl i Cantzliet, som eljest, främmande ord ej fingo inmängas i Svenska handlingar; äfvensom Konungen, vid sin Herr sons Sigismunds bortförlofvande till Polen, ålade honom, att alltid afhålla utländska ord ur Svenska språket, samt förvara detsamma så rent och oförryckt, som det var i Konung Gustafs tid. Och hvad borde man icke för modersmålet vänta af den Konung, som så nitiskt ifrade för språket i det land han regerade, att då denne Herre, såsom Hertig till Finland, skulle låta afgå ett bref till Konung Carl IX. i Frankrike, kunde han ej förmås att skrifva detsamma annorlunda än på Finska? Man må ej föreställa sig, att sådant härrörde af bristande språk-kunskap, den Konungen vida öfver behofvet innehade; ty utom Fransyskan och Grekiskan, dem han väl förstod, kunde han obehindradt tala Latin, Polska, Tyska och Engelska; och är säkert att Svenska språket under honom var ganska rent, och vann en stadga, som de näst föregående tider ej förmått åstadkomma.
