Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 116 —

Längst in i ödemarken reser sig ett tempel, åldrigt som jorden, högt som molnet. Man ser ej utan häpnad denna ofantliga byggnad, dessa spillrade klippor som uppstigit på hvarannan. Kanske finner man äfven orsak till förundran i dess ordning och indelning. Men hvad grofhet i dess former, hvad ojemnhet i dess fogningar! — Ack! ropar man blott med saknad, denna öcknarnas Palladio, hvi ägde han icke marmorn? — Sådan är ofullkomligheten af det yppersta snilleprof, författadt i ett hårdt och oböjligt språk.

Der ser Ni en tafla, som famnar kretsen af den vidsträcktaste utsigt. Stor i sin uppfinning, i teckningen sann, äger den allt hvad målaren kan hämta ur eget snille. Men hvar är lifvet, ljuset, rörelsen, behaget? De finnas icke der. Tusende färgor hade fordrats att dem uttrycka. Naturen, kanhända, hade ej alstrat dem i konstnärens land; eller hade han kanhända ännu ej förstått, att uppsöka dem i dess sköte. De som finnas i hans tafla, äro få och utan glans; och åskådaren vänder sig och frågar: hvar är Raphaël? — Så måste äfven hända med de förträffligaste skrifter på ett fattigt språk. Hvar är Voltaire? ropar läsaren; och ställer Ossian på sin hylla.

Här visar sig ett fält, höljdt af de vackrafte telningar och blommor. Icke saknas här den lifliga rosen, som längtar att pryda herdinnans barm, icke älskarens myrten, icke