hjeltens lager. Men tisteln och videt qväfva ännu deras växt, och skygga deras glans. Den nyfikne vandringsmannen stannar ett ögonblick att betrakta naturen i sin vilda prakt; men vänder snart om till de odlade parker, der hon lyser i sin fullkomlighet. — Så skiljer sig ett prydt och renadt språk, från ett plumpt och ohyfsadt.
Välljud, rikedom och renhet äro således de hufvudsakligaste fördelar i ett språk. Men hvem gifver det dessa fördelar?
Icke snillet allena, som ständigt sysslosatt att skapa och binda, tvingas att nyttja det byggnadsförråd som klimatet gifver. Icke endast tiden, som blind i sin gång ömsom skänker och förbättrar, riktar och föröder, pryder och vanställer. Icke sederne allena, hvilka genom egen förmildring gifva språket en lenhet, som ofta med dem kan vanslägtas till veklighet. Icke blott tillväxten i kunskaper och begrepp, hvilka, antingen inflyttade från främmande länder, bära med sig den drägt de der en gång antagit; eller ock, i det land der de först gå i dagen, mer äro måne, att väl och tydeligen kännas till slägt och upphof, än att intaga med sin prydnad. Ja, icke en gång Smaken, då den endast ledes af sin egen känsla, är härvid tillräcklig. Den fordrar ännu philosophien till sitt stöd. Det är philosophien, som med en vidt omfamnande blick ser på en gång hela språkets vidd, granskar hvar led af dess omätliga sammansättning, jemför hela systemet af ett folks
