skönhet, de prydnader och behag, som locka äfven den olärde, den flygtige och beqvämlige, med ett ord, hela allmänheten, att gå in i dess boningar, och oförmärkt finna nyttan der nöjet endast söktes. Det är smaken, som skänker åt historien denna prydnad, det är han som berättigat Gustaf I:s Häfdatecknare till ett rum i detta Samfund.
Om någon hjeltes historia kunnat umbära behaget af ett prydligt skrifsätt, vore det till äfventyrs den som Ni tecknat. I sanning är denna Konungs bedrifter så stora, hans öden så förunderliga, hans styrelse så ärerik, att blotta krönikan af hans lefnad, sjelfva den naknaste berättelse af hvad han gjort och varit, skulle läsas med nöje af hvarje Svensk man. Men Ni, min Herre, långt ifrån att deri finna ett skäl, eller söka en ursäkt, till försummelse af den omsorg vältalaren åligger, har Ni tvertom deraf tagit en ny och helig förbindelse, att höja er stil ända opp till saken, icke tillåta er några uttryck, som voro lägre än ert ämne, icke nyttja någon färg, som ej ökade dagen och skönheten af er tafla.
Lika skild från det svassande och det låga, från öfverdrift som från svaghet, från vårdslöshet som tvång, äger er stil den jemna gång, de afpassade rörelser, som en sund Smak bjuder, ett sant Snille lyder. Den är manlig som er hjelte, ädel som hans gerningar, ren och enkel som hans seder.
