Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 192 —

då jag föres af en farlig heder, i spåren af de yppersta förtjenster, att intaga ett rum som ej kan uppfyllas, ser utan tvifvel eder vishet att den inskränktaste syn behöfver det klaraste ljus, och den mattaste förmåga de största efterdömen.

I ett samfund grundadt af snillets och förtjenstens Högste Belönare, sammansatt af personer, dem nit för sanningen, vördnad för öfverheten och kärlek för fäderneslandet förenat, förr än Konungens röst här förenade dem, är hvar och en mistning stor. Saknen J en Ledamot, hvars bemödande varit verksamt endast inom den krets, som denna Akademies föremål utstakar, synes väl eder förlust enskilt; men eder förlust är alltid det Allmännas. Förloren J en medlem, som utom snillets förtjenster äger andra ännu vigtigare till sin verkan på medborgares väl, så förloren J mera; men J glömmen då, såsom under edra arbeten, eder fjelfva, för att endast tänka på det allmänna. I det förra fallet sörjer fäderneslandet Eder, i det sednare, J fäderneslandets mistning. Men utom dessa afseenden, huru mycken tillökning får ej en allmän saknad genom hvart och ett hjertas enskilta lidande. Om någon ibland Eder, mine Herrar, i den aflidne förlorat en öm och vis ledare, hvilken hägnat hans första försök, och genom sin uppmuntran och upplysning gjort honom värdig den äran att här begråta honom;

om