Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/252

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 236 —

förenade verkningar lemna qvar i själen bifall och öfvertygelse. Vi äga skrifter, som lysa af ordning, styrka och djuphet i tankarna, renhet och sanning i uttrycken, nätthet, välljud, prydlighet och omvexling i skrifarten. Äfven äga vi dem, som utmärka sig genom den vigt och sinnrika korthet, hvari de nyare haft så svårt att likna de gamle. Det är värdt anmärkning, att de författare, som mest behagat allmänheten, äro just de samme, som minst behöft nyttja främmande ord. Vår skaldekonst kunna vi, utan fördom, säga vara stigen till högre fullkomlighet, än hos de flesta nationer vid den tid man hos dem börjat vända omtankan till språkets upphjelpande. Hjeltedikten, Odet, Scenen vittna redan att Svenskan är hög, manlig, rörande, böjelig, välljudande; Philosophiska skaldeftycken, att den är stark, sinnrik och klar. Man har i Atis och Camilla (må det tillåtas mig att nämna detta mästerstycke, efter dess författare är död) igenkänt kärlekens värma, eld och häftighet, känslans språk, naturens prakt, och skönhetens välde. I andra qväden har språket lent, lifligt, lekande, eldigt böjt sig till kärlekens och behagens finare uttryck, till skämtet och löjet. Satiren har ej saknat sin udd, Sagan sin läckra skrifart, eller Fabeln sin behagliga enfald. Om några vitterhets-grenar ännu af Svenskar äro oförsökte, och flera ej hunnit deras fullkomlighet, så böra vi hoppas allt, då historien med alla tiders erfarenhet öfvertygar, att snillen vända sig dit, der belöningar vänta dem.