Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/253

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 237 —

Det är icke, såsom Samhälle, denna Akademi kan lofva sig, att rikta vårt språk med de mästerstycken, som ännu saknas. Sådana arbeten äro foster af ett enda snilles eld och styrka. Men om ibland dess medlemmar de finnas, hvilka af naturen fått snille för vitterhets -yrken, hviika genom läsning och mennisko -kännedom beredt sig en säker smak, och i medborgares bifall funnit sin uppmuntran: hvad ny kraft böra de ej känna, då de tillika uppmanas af Den, i hvars händer Fäderneslandet har anförtrott rättigheten att belöna? Om ock den äran att nå det högsta målet, icke skulle vara någon ibland oss förbehållen, kunna vi likväl icke fela, då vi förvänta, att de belöningar vi utdela, någon gång torde väcka ett snille, som hinner dit vi icke förmått lyfta oss: att de rum vi nu innehafva och de förmåner som åtfölja dem, kunna blifva anledningar för ett sådant snille, att ej tröttna af bekymmerslöshet, ej nedtryckas af förakt, ej uppgifvas af misströstan, ej ledsna vid åsynen af mångas orättvisa. Man uppräknar de snillen, hvilka drifne af en böjelse, den de ej kunnat emotstå, upplifvade af egen kraft, föraktat och brutit alla hinder; men har man räknat alla dem, som fattigdom, glömska och bristande uppmuntran nedqväft? Och hvilka behöfva väl snarare uppmuntras, än vitterhets-idkare? Hvarföre arbeta de? aldrig för vinsten, om icke den, som ett ojemt utdelningssätt gifvit detta namn, möjligheten att lefva: icke för högheten, om den ej kommer tillfälligtvis. För äran, svarar