Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/254

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 238 —

man; men af hvem skola de vänta henne? är det af samtiden, eller är det icke, förr än af efterverlden? Om de skola skörda henne medan de lefva: huru dyrt köpes hon icke, hvad motstånd skola de ej erfara, hvad vedervärdigheter skola de ej tåla? De hafva att strida mot högmodet, som föraktar allt, utom sig: okunnigheten, som dömmer hvad den icke förstår: emot fördomen och småvettet, hvars rätta kännemärke är att vara uteslutande: afunden, som misstyder: lättsinnigheten, som uppoffrar allt åt nöjet att skämta: mot den fåfänge, som nekar deras nytta, och dermed vill öka antalet af sina likar: emot den sysslolöse, som missunnar dem att med honom dela dess enda ursäkt, att ej vara skadlig: ändteligen emot den delen af menniskor i den högre kretsen, som hafva anspråk att gifva ton, men äro för veklige att känna, för tankspridde att öfverväga, innan de dömma, för mycket tärde af ledsnad, att kunna blifva roade; eller, i fall de blifva det, snart åter afkunna den korta, men i deras sinne betydliga domen: ledsamt.

Jag afvänder gerna eder uppmärksamhet ifrån en tafla, som hos oss hädanefter ej bör finna mycken likhet. Den utsigt som visar sig för svenska Vitterheten är behaglig, och våra göromål vore angenäma, om de inskränktes inom skyldigheten, att efter, vår förmåga bidraga till dess framsteg, att uppmuntra tillväxande, att eftersöka och hedra mogna och fullkomnade