menniskoyrkens vanliga öde, fallet är att befrukta. Men äro vi derföre utan all fara? Vi kunna icke för oss dölja, att de vackra vettenskapernas odlande hos oss senare tagit sin början, än hos vissa nationer, hvilka därigenom fått ett slags rättighet att tjena oss till efterdöme. Om nu hos en del af dessa nationer, aftagandet vore börjadt: om hos det folkslag, hvars arbeten varit berömda för den renaste smak, den mesta prydlighet och det mesta behag, om hos detta folkslag skrifsättet skulle begynna att blifva konstladt, svassande, uppfyldt med eftersökta qvickheter och grannlåter: om den nation, som mest utmärkt sig genom starka tankar och djupsinniga uttryck, icke hos sina nuvarande vitterhets-idkare skulle igenkänna den fordna manliga smaken och tillika hafva den grämelsen att se, det man i flera land tror sig likna dess gode och berömde författare, då man härmar deras fel eller deras besynnerligheter: om hos en annan nation, som gjort naturen och känslorna till de förnämsta föremålen af sin vitterhet, författare skulle gifvas, hvilka icke utan skäl beskyllas att hafva öfverdrifvit sina målningar och sina uttryck: om allt detta vore grundadt, förtjenade icke sådant vår uppmärksamhet, eller har ingen af dessa smittor ännu trängt sig till oss? Jag är ej nog förmäten att afgöra, men frågar endast: Har man hos oss alltid gjort skillnad emellan det man sjelf känner, och de känslor man hos andra kan förvänta sig att uppväcka, emellan den mening och uttydning man har sig sjelf förbehållna, och
