Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/259

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 243 —

den som för läsare blifva möjliga, emellan sitt eget och allmänhetens bifall? Har man aldrig tagit toma och slösade utrop för känslornas tungomål: aldrig oreda för bevis af snille: otydlighet för djupsinnighet, svullnad för tankestyrka? Har man alltid eftersinnat hvilka tillsatser hufvudtankan och hufvudkänslan kunna tåla, om de icke skola höljas och försvagas af de bi-ord och uttryck, hvilka endast borde tjena, att sätta den ena i starkarde drag, att göra den andra lifligare? Hvem skall besvara dessa frågor? Vända vi oss till vitterhets-idkare, så torde meningarne vara delade. Men kalla vi till upplysning den konst, som med vitterheten, åtminstone skaldekonsten, har den närmaste likhet, så svarar oss målaren, att det är tillåtit på duken dölja en del af tankan, men aldrig att genom färgorna och en falsk dag förvilla åskådaren. Rådfråga vi naturen, så säger hon oss, att känslorna hafva en röst, som väcker en motsvarande sinnesrörelse, men som sårar och misshagar, om den höjes öfver måttan. Densamma naturen säger oss, att Alperna ej då väcka förundran, när molnen förtaga deras åskådande, men när ögat, som vill mäta dem, ej möter andra hinder, än deras egen höjd. För oss gifves äfven en utväg att afgöra frågan; icke att framsätta våra egna meningar såsom ojäfaktiga beslut, men att sjelfve vädja till de odödliga arbeten, hvilka, stämplade med flera seklers, med olika folkslags och olika