Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 251 —

om ödet låtit honom födas till en krona, och skonat honom för att den med våldsverkan förvärfva. Han hade lemnat sitt Rike i krig: emot Polen, som mera traktade att få Lifland, än att återsätta Sigismund på sin förlorade thron: emot Dannemark, som trodde tiden vara inne att nyttja Sveriges invertes oenighet till sina gränsors utvidgande: mot en del af Ryssland, som, förenadt med Sigismund, ville störta Sveriges bundsförvandt, Wasili Schuski, från en thron, den Sigismunds son hoppades, och på hvilken en bedragare[1] hade uppstigit; men som efter Schuskis fall syntes ämnad till en Prins af Vasa huset[2]. Inom Riket var allt i bestörtning, i osäkerhet: trenne Arfförstar, men ingen säker thronföljare[3]: främmande krigsfolk,

  1. Man antager i detta Tal för afgjordt, att Demetrius var en bedragare, fast nu i sednare tider åtskillige Ryske skribenter synas tro, att han verkligen var Ivan Wasilowitz Son,
  2. Hertig Carl Philip, vald vid Carl IX:s död till Storförste.
  3. Hertig Johan af Östergötland, såsom Konung Johans Son, syntes hafva den närmaste rätt till Kronan, då likväl Gustaf Adolph, Carl IX;s äldste Son, var genom Norrköpings beslut ansedd som Thronföljare; men fast Carl IX var död på Nyköpings Slott d. 30 Oktob. 1611, blef ej Riksdagen i Gustaf Adolphs namn, men i Hertig Johans famt Enke-Drottningens utskrifven, och vid Riksdagens öppnande var det Hertig Johan som förde ordet d. 10 Decemb., samt gjordes i Enke-Drottningens namn Ständerne en föreställning, att de skulle yttra sig: