Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 252 —

obändigt och knorrande, uttömda kassor, upprörd menighet. Ingen förnäm ätt, som ej sörjde en fader, en man, en bror, en son, uppoffrad af Carls hämd. Calmar i Dannemarks våld; Jönköping hotad af Danska härar; och en 17 års Prins det enda hopp att upprätthålla Riket. Men denne yngling är Gustaf Adolph! Han syntes, han uppsteg på thronen, och allt tog ett annat skick. Hans tapperhet emotstod fienden; hans mildhet, hans dygder återvunno medborgaren. Man glömde snart bort Carl IX:s Son, för att endast vörda och älska en ung Prins, begåfvad med alla kroppens och själens egenskaper, danad att frälsa Riket; och snart samlades kring honom deras barn, som mest lidit för Sigismunds sak, och hvilka nu blefvo de tryggaste stöd af Gustaf Adolphs thron. Torstenson, hvilken funnit i sin fasters hus ett skygd, som döden honom i sin farmoders beröfvat, brann af håg att följa den Konung, hvars namn redan uppfyllde Sverige med

    Hvilken af de trenne Arfförstarna de ville erkänna för Konung; Carl IX:s Söner förpligtande sig, att, i fall valet fölle på Hertig Johan, erkänna honom för Konung. (Se Hallenbergs Sv. Hist. Fortsättning 1 Cap. 15 §. M:skr.) Ändteligen gjorde Hertig Johan sin formliga afsägelse på Rikssalen d. 14 Decemb. 1611, och Gustaf Adolph erkändes både för Konung och för myndig. Af allt detta synes tydligast, att den skakning, som Carl IX gjort i Successions-Ordningen, ej var rätt stadgad vid dess död; men blef det först, då Gustav Adolph utropades för Konung.