Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/270

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 254 —

varat i 60 år, och den hade danat stora anförare på båda sidor och en grundelig kunskap. Mauritz af Oranien (Wilhelms värdige son), underhöll det verk fadern börjat, och Spinola, värdig att strida mot en så stor krigsman, bibehöll en del af Nederländerna under Spaniens välde. Det var till denna skola Gustaf Adolph skickade Torstenson med en del af Sveriges unga adel. Gustaf Horn, (redan känd i svenska härarna för en stor anförare, hvilkens olyckor[1] Torstenson skulle en gång utplåna med segrar[2] förde dessa unga riddersmän. Det var under denne store mans uppsigt, och under Mauritz och Fredrik Henriks af Oranien befäl (de mest ryktbare krigshöfdingar på den tiden), som Torstenson i tvenne år stridde. Men stilleståndet med Polen lider till slut, och Gustaf Adolph kallar tillbaka till fäderneslandet dessa unga riddersmän. Torstenson hade redan vid sin Konungs sida och under Prinsen af Oranien visat, att han trädt ur barnaåren. Svärdet (en riddersmans värdigaste kännetecken) var ej den tiden ansedt som en blott prydnad: ungdomen skulle förtjena rätten att bära hederstecken, och då först ansågs den hafva skilt sig vid barndomen; Gustaf Adolph

  1. Bataljen af Nördlingen, hvarest Gustaf Horn blef till fånga tagen af Romerska Konungen Ferdinand, Ärke-Hertig Leopold af Österrike och Piccolomini.
  2. Andra bataljen af Leipzig, som Torstenson vann emot Leopold och Piccolomini.