gör Torstenson till varaktig[1]; ett svärd är honom af Konungens hand gifvit; Lif-fanan af Gardet är honom anförtrodd!
Wallhoffs fält! J kunnen bära vittne af Torstensons tapperhet! Då fienden fördrifven, och soldaten kring Lif-fanan återsamlad, gaf Gustaf Adolph segern, och visade hvad Torstenson en gång skulle blifva. Hans insigt, hans tapperhet föra honom snart till öfverbefäl; då Sigismund, tröttad att fåfängt täfla om en krona, som Gustaf Adolphs dygder honom mera beröfva, än Carl IX:s list och stränghet, slutar ett stillestånd på sex år med en fiende, den han funnit oöfvervinnelig.
Torstenson vänder hem till sitt fädernesland, och anländer knappt förrän Gustaf Adolph anförtror honom artilleriets befäl. Ett större fält öppnar sig för Hjelten; ett fält, på hvilket samtiden och efterverlden skola fästa sina ögon. Frågan är ej mer, hvem af Gustaf Erikssons sonsöner skola bära svenska kronan! det angår Europas öden! det angår Tysklands frihet; och Evangeliska Lärans bestånd!
Andra Delen.
Österrikiska Huset, ur Hapsburgiska bergen utgångit, att uppstiga till den höjd af makt, som under Carl V:te redan hotade
- ↑ På Gripsholms Slott 1624 d. 23 Oktob.
