Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 256 —

Europa med bojor: deladt efter hans död, men ännu förfärligt, hade genom Ferdinand II:s upphöjelse på kejserliga thronen synts få ny styrka; ty en ärelysten Prins gifver nytt lif åt regements-kroppen, äfven då han, genom sin ärelystnad, sätter den i fara att förkrossas. Tysklands Förstar darrade för dess tilltagsenhet. Retade af dess högmod, uppeldade af religionen till motstånd, voro alla beväpnade, men ej förente. Böhmen hade gifvit första tecken till motstånd, och Fredrik af Pfalz, vald till konung, öfvervunnen, bortdrifven ifrån sin nya thron, hade sett sig beröfvas sina fäderne-länder, och flyktig erfarit, att en olycklig konung är den olyckligaste af menniskor. Dess fall hade ännu mera stärkt Ferdinands makt och ökat Tysklands bojor. Dess förstar, bortjagade ur deras länder, beröfvade deras städer, tvungne i deras religion, utan skydd af lagarna, som föraktades, öfverträddes och förtrampades, hade ändteligen sett sig bringas till den förtviflan, som födes, då hoppet om bättre tider anses för omöjligt. Christian IV, den enda Konung som dristat sig antaga deras beskydd, hade synts, hade stridt, men, öfvervunnen och bortjagad, hade med möda frälst sig genom en neslig fred undan Ferdinands vrede och hämd. Allt syntes förloradt, och Tysklands frihet för all tid fjettrad, då en hjelte, som Ferdinand hade förolämpat, kom att hämna dess egen, dess religions, och Tysklands oförrätt; och allt tog ett nytt anseende.

Man