Man såg på ena sidan Ferdinand, understödd af Ungern, Böhmen, Italien, katolska Ligan, Spaniens makt, nya verldens skatter: Tilly, Wallenstein, (ännu oöfvervundne) och af 30 års segrar; på den andra åter Protestanterne, som hade sin religion, sin förtviflan, och Gustaf Adolph.
Torstenson, sin Konungs lärling, och i hvars händer dess thordön[1] är anförtrodt, följer honom lik härarnas Gud. Demin, Frankfurt vid Oder, Landsberg, Greiffenhagen: triumffält som voren första ämnen för dess segrar, edra kullramlade murar, edra torn utan försvar, buro förskräckande vittnen om styrkan af hans vrede: edra flyktande invånare spridde ryktet af hans namn kring Tyskland, och detta rykte, som injagade förskräckelse ibland fienden, upplifvade hopp att Ferdinand ej vore oöfvervinnelig. Pommern, Mecklenburg underkasta sig med glädje deras befriares beskydd.
Gustaf Adolph framtågar, Berlin öppnar sina portar; Kurförsten, förundrad att i sin svåger finna en herre, men darrande ännu för örnens thordön, följer Gustaf, och lemnar sina fästen i hans händer. Sachsen, närmare Ferdinands makt, är mera vankelmodigt. Gustaf nalkas, fruktan förvandlas i hopp, och hoppet
- ↑ Torstenson förde vid tyska Krigets början öfverbefälet af artilleriet.
