stadgas igenom förening med hjelten. Ferdinand, förtörnad att en götisk Prins dristar mäta sin styrka med dess makt, sänder Tilly att hämnas, att straffa, och att på en dag sluta kriget, Tysklands öde, och Gustafs ära: Tilly, trettio års anförare, trettio års segervinnare, som aldrig rönt motstånd, och som förtjent namn af oöfvervinnelig.
Hvart hastar du, förmätne anförare? Du hastar till ditt fall. Du skall på en dag förlora frukten af sextio års möda. Lyckan, som du fäst vid dina fanor, skall rycka sig ifrån dem; segern flyr dig; hon skall förklara sig för den rättmätiga sidan: hon har länge nog tjent makten och orättvisan. En ung Prins, en ännu yngre anförare, äro beväpnade till ditt fall; stunden är kommen, lär att känna dina öfvermän.
Leipzig! du såg för första gången svenska härarne segervinnare, Gustafs mod, Finnarnes[1] tapperhet och Torstensons ära. Det var ej förgäfves Gustaf Adolph hade anförtrott honom artilleriet; han visade på denna märkeliga dag, att han var värd detta förtroende. Gustaf segrade, Tilly flydde, Tyskland upplyfte hufvudet, skakade sina fjettrar, och ansåg sig redan befriadt. J skolen ock blifva det, tappre Germaner! men än återstår mycket att våga;
- ↑ Det var förnämligast den flygeln af svenska Armén, som bestod af finska krigsfolket, hvilken bidrog till segern.
