Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 259 —

frukten, att en för hastig förhoppning ej förkolnar eder åtrå att strida; frukten att Kejsarens list förleder er; bibehållen endrägt, förtroende, till edra befriare. Eder osämja, edra farhågor[1] äro endast farliga. Ännu tvenne segrar, och örnens styrka är försvunnen.

Gustaf framtågar, och Torstenson förebådar hans ankomst med städers eröfring.

Erfurt, Königshofen, Würzburg underkufvas. Rhen- och Leckströmmens stränder! högmodige af edra fästen; j fån erfara eder öfvervinnare. Förgäfves ären j med torn och murar bekrönte; de göra endast hans seger mer ärefull.

Torstenson finner vid Kreuznach ett oväntadt motstånd; stormstegarne äro fästade mot murarna, och soldaten, uppmuntrad af sin anförare till storm, ser honom först stiga på muren. De följa honom med en fördubblad ifver; men snart råkad af en sten i hufvudet, försvinner hans styrka, men ej hans mod; han lyfter sin arm att hämnas; svärdet nedfaller utan makt; hans fötter darra, stormstegen försvinner ur hans händer, och dånad störtas han ifrån murens

  1. Gustaf Adolph, och efter hans död, dess Generaler, hade mera möda och besvär af de tyska Förstarnas afundsjuka och hemliga stämplingar med Kejsaren, än att strida mot hela österrikiska makten. Detta tänkesätt upptäcktes i synnerhet strax efter Gustaf Adolphs död, och sedermera efter nördlingska slagets förlust.