Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 265 —

och förundran, att Landsberg är intagit. Men om hans hjertas ädelmod föraktat fängelsets grymhet, kunde hans kropp ej emotstå så svåra prof, och sorgen öfver Gustaf Adolphs död hade fyllt måttet. Hans krafter gifva vika, och han öfverlemnar till Gustaf Horn befälet. Han måste söka stillhet, för att återvinna en styrka, som han vill nyttja till fäderneslandets tjenst. Hans sorg för honom till den ort, der Gustaf Adolphs jordiska qvarlefvor ännu förvaras. Den arm, som fjettrat Österrikes ärelystnad, som lossat Tysklands bojor, som beskyddat dess frihet, är förstelnad: det hjerta, som brunnit för äran, som ömmat för olycklige, som med en så liflig kärlek älskat sina undersåtare, är förkolnadt; Gustaf Adolph är ej mer — — — dess odödliga själ är uppstigen till dygdens boning; men dess namn uppeldar ännu dess undersåtare till hämd, Tysklands förstar och ständer till försvar, och dess andelösa kropp, omgifven af segertecken, af erkänsamma undersåtare och främlingar, föres till fäderneslandet, att der i Herrens Tempel förvaras.

Torstenson hastar till Wolgast; han vill ännu en gång se den Konung han älskat, den Hjelten som varit hans fosterfar, hans läromästare; han vill skölja dess händer med sina tårar, han vill njuta den sista trösten, att nalkas jordiska qvarlefvorne af den, hvars lif han ville återköpa med sitt. Han finner der Jan